När det var dags att välja gravplats till Linus var valet självklart. "Han var så frusen, så vi valde platsen med sol", berättar mamma Valle Alfredsson med ett svagt leende.
En bamsekram och ett "jag älskar dig mamma, vi ses snart" var det sista som Vailith "Valle" Alfredsson fick av sin 22-årige son Linus. En liten stund senare fanns han inte längre i livet.
De fick aldrig ses igen.
***
Snart ett år har passerat sedan den svåra olyckan, som kom att kosta Linus livet. Familjen beskriver Linus som en glad, sprallig och trevlig kille. Uppkäftig när det behövdes. Äventyrlig.
– Han var inte rädd för att ge sig iväg själv. Han var den som drog ut oss för att hitta på saker. Han kunde ta med mig på en moppetur eller så kunde vi gå till fotbollsplanen för att lira lite boll. Han var den drivna av oss, säger lillasyster Madde.
Det är dunkelt i köket där hela familjen, med undantag för äldsta sonen Tim, sitter. Tim satt i baksätet när olyckan skedde och orkar inte prata om händelsen.
Madde minns dagen tydligt. Hon och familjens yngsta son Lukas låg ute på altanen när Tim, Linus och hans kompis skulle ut och åka en sväng med bilen. Innan avfärden gick Linus fram till sin mamma, kramade om henne och sa att han älskade henne.
Madde Alfredsson, lillasyster till Linus, har påverkats mycket av sin brors bortgång. Hon kan inte längre sova borta, trots att hon innan olyckan sov hos kompisar varje helg. Nu vill hon vara nära sin familj, ifall något skulle hända någon av dem.
***
En liten stund efter Linus, Tim och kompisens avfärd hördes sirener en bit bort. När en brandbil uppenbarade sig berättar Madde att en konstig magkänsla infann sig. Hon ringde till Tim. Beskedet som han gav, att de varit med om en olycka, fick en stark panik att greppa tag i henne.
– Jag visste inte ens var jag befann mig.
Valles röst är på bristningsgränsen när hon tar till orda.
– Tim... Han sa att alla mådde bra.
Det var lätt att tro, konstaterar familjen. Linus lyckades komma på fötter efter olyckan, innan han föll ihop. Han intuberades redan på plats, för att sedan skjutsas till universitetssjukhuset i ambulans. När Valle var på väg till olycksplatsen mötte hon ambulansen, som hade blåljusen i gång.
– Jag frågade hur illa det var och då sa de att "det är väldigt kritiskt".
Rösten darrar till.
– Sedan ville de att jag skulle följa med i en annan ambulans. Då fick jag bekräftelse på att det aldrig skulle gå. Han körde fort med blåljus och jag tänkte att det inte behövdes, men nu i efter hand vet jag att vi aldrig hade hunnit in för att träffa honom annars.
Valle Alfredsson sörjer sin son, som aldrig hann fylla 23.
Valle och maken Micke håller hand över bordet. Tårarna rinner nedför kinderna på mamman som förlorat en bit av sig själv – sin son. Micke var på jobbet när olyckan inträffade.
– Jag intalade mig själv att Linus är stark. Jag ringde till en polare och han sa likadant, att det skulle ordna sig.
Han pausar, tillägger sedan:
– Men det gjorde det inte.
Tystnaden som följer är tryckande. Lillebror Lukas ansikte är uttryckslöst.
– Tiden gick. Sedan kom beskedet, att han inte hade klarat sig, säger han.
Lukas Alfredsson, familjens yngste son, är mer rädd om inte bara sin familj efter olyckan, utan även om sina kompisar. Han har förstått hur snabbt livet kan vända, berättar han.
***
På ena väggen i köket sitter flera fotografier av den saknade familjemedlemmen och mot väggen intill står ett skåp fyllt av saker som tillhörde Linus – ett diplom, ett kort, ett par skor som aldrig hann bli välanvända.
– Man tror fortfarande att han ska komma ner här och prata med en, säger Lukas efter en stunds tystnad.
På sjukhuset, när Valle fick dödsbeskedet, berättade läkaren även om de svåra skador som Linus hade drabbats av i samband med olyckan. Tiden som följde beskriver familjen som hemsk.
– De flesta sa att de inte kunde föreställa sig vad vi går igenom – och det har de jävligt rätt i. Det finns inte en chans, säger Valle.
Valle Alfredsson besöker sin sons gravplats varje dag. Under dagens besök passar hon på att rensa bort några vissna blommor.
Hon berättar att hon miste sin mamma, och barnen sin mormor, i januari i fjol. Hon var gammal och sjuk – och hade enligt Valle fått leva ett långt och bra liv. Tårarna rinner nedför hennes kinder och smärtan i rösten är påtaglig när hon fortsätter:
– Men det här... 22 år och han bara slits ifrån en. Fy fan, jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom det här. Det är hemskt.
Sorgen i rummet går nästan att ta på. Den ligger som ett mörkt täcke över hela familjen.
– Minnen finns överallt. Om man åker till platser som man vet att han gillade... Det kommer att kännas, men det är väl naturligt att det gör, säger Valle och berättar att hon besöker Linus grav dagligen.
Att gå igenom alla högtider, för första gången utan Linus närvarande, är en smärtsam påminnelse om det som har hänt.
– Jul, nyår, påsk och midsommar... Hans födelsedag...
Den 14 mars skulle Linus ha fyllt 23. Det fick han aldrig göra.
Familjen beskriver Linus som en äventyrlig kille, som inte var rädd för att ge sig ut själv.
Under Valles grå tröjärm gömmer sig en tatuering till minne av sonen – med Linus namn, födelsedatum och dödsdatum.
– Han är alltid med, på ett eller annat sätt. Vi sitter ofta här, vid minnesskåpet med hans grejer och väggen med bilder på honom.
Hur påverkar det en som familj att vara med om något sådant här?
– Man blir räddare om varandra, konstaterar Micke.
Lukas håller med. Han berättar att han även är mer rädd om sina kompisar.
– Man får en gemenskap i allting. Innan har livet bara gått på. Nu ser man verkligen att det kan ändras hur fort som helst, säger han.
Mot en vägg i köket står ett skåp med saker som tillhörde Linus innan olyckan. På översta hyllan står ett par skor som aldrig hann bli smutsiga.
Madde nickar och berättar att hon känner ett behov av att veta var samtliga familjemedlemmar är. I en app i telefonen kan de se var alla befinner sig. Den kollar hon i minst tio gånger om dagen. Hon har plötsligt svårt att sova borta, berättar hon vidare, trots att hon innan olyckan sov hos kompisar varje helg.
– Nu, så fort jag ens tänker på att sova där... Jag klarar det inte. Jag måste åka hem. Jag tror att det beror på att jag vill se att alla i familjen mår bra.
Madde tillägger:
– Och om det skulle hända något mer vill jag inte vara för långt bort.
Vad vill ni säga till andra som ger sig ut i trafiken?
– Använd bilbälte.
Samma ord kommer samtidigt från samtliga familjemedlemmar som sitter runt köksbordet. Att Tim och föraren valde att använda bilbälte kan ha varit det som räddade deras liv.
– Vi hade kunnat förlora Tim också. Han satt i mitten i baksätet när de åkte, obältad. Sedan vände de och Tim har sagt att det var som att någon sa åt honom att byta plats och sätta på sig bälte. Och det gjorde han.
Linus finns alltid med familjen Alfredsson, bland annat på mamma Valles arm.
Linus däremot, satt fram på passagerarsidan. Obältad in i det sista.
– Det räddade Tim, att han tog på sig det där bältet.
Mickes kompis har låtit trycka upp en dekal som nu pryder ett antal bilar. "Använd bilbälte – till minne av Linus".
Nu väntar familjen på datum för rättegången mot föraren, som står åtalad för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Mannen i 20-årsåldern, hemmahörande i en annan kommun, förnekar brott.
– Man vet att såren kommer att rivas upp igen och då kan man inte sörja fullt ut. Vi får hoppas att det blir snart, fastslår Valle.
"Jag åker till graven varje dag, annars får jag världens ångest", säger Valle Alfredsson.