Peter har just kommit hem från sitt skift på Schenker i Linköping och pratar i telefonen när jag besöker honom i hemmet i Klockrike. Han ber sjukvården om insomningstabletter eftersom han har börjat få svårt att sova. Att jobba natt plågar honom inte. Det har han gjort i 21 år nu. Men det som gör det, förutom värken i kroppen, är försäkringskassans avslag om fortsatt sjukpenning trots att han har en klar plan för en stegvis återgång till arbetet. Det är något som både hans läkare och sjukgymnast rekommenderat. Istället är det 100 procent som gäller direkt, annars bör han söka sig ett nytt, lättare jobb på arbetsförmedlingen för att inte förlora sin sjukpenninggrundande inkomst, får han veta.
Framför sig på köksbordet har Peter en bunt röntgenplåtar. Han har också olika intyg från läkare och sjukgymnast, samt f-kassans avslag. Det har han överklagat men till svar har han fått att det kan ta upp till 25 veckor innan han kan få sitt ärende prövat. Under tiden måste han försörja sig.
Det är onsdag den 25 november 2015 och Peter ska leverera ridutrustning till sin dotter som befinner sig i stallet. Han kör längs länsväg 1050, nära Kornettgården, när han plötsligt uppfattar en bil som kör ut på vägen framför honom, utan att verka uppmärksamma honom. Smällen blir kraftfull och Peters bil hamnar i diket. Själv sitter han fast med en, som han beskriver, fruktansvärd smärta i höger ben. Han förs med ambulans till US där han opereras akut. Övre delen av skenbenet har gått i åtta delar. Höftkulan är avslagen och höften ur led. Mjälten blöder och han har flera revbensfrakturer.
Några dagar efter olyckan genomförs en ny, omfattande operation av överläkare Lars Palm. Den tar närmare åtta timmar, minns Peter.
– De tre första månaderna efteråt var jag neddrogad med morfin. Jag låg i sängen eller i soffan i vardagsrummet. Samtidtidigt var jag helt inriktad på att läkningen skulle gå snabbt. Dottern och jag tänkte åka till London redan i maj, berättar han.
Efter att i flera månader ha gått omkring med en stålställning med titanpinnar, som fästs inne i hans ben, börjar Peter så småningom att tappa modet. Runt midsommar väntar en fjärde operation eftersom en titanpinne orsakat irritation. Men när Peter vaknar har han helgips.
– Jag vrålar rakt ut på uppvaket, säger han.
Skadan visar sig vara svårläkt och ställningen han tidigare haft satt inte längre tillräckligt stabilt runt benet. Sex veckor med gips väntar, men Peter kämpar på och belastar benet så mycket han kan, som han blivit ordinerad.
– I september börjar jag fundera över hur lång tid det här ska ta.
Det är också då chocken efter olyckan gör sig påmind.
– Den kom helt plötsligt en dag när jag passerade Kornettgården. Sedan var jag sju meter under isen, säger han och håller upp armarna för att visa hur håren reser sig vid blotta minnet.
Han berättar vidare hur överläkare Lars Palm föreslagit en gradvis arbetsstart, 25 procent i taget per månad med start i januari, för att i april i år kunna återgå till heltid. Men då han redan tvingats börja jobba heltid uteblir den nödvändiga rehabilitering som hans ben skulle behöva.
Arbetsgivaren, säger han, har varit tillmötesgående så gott det går på en arbetsplats där det krävs fysisk aktivitet och hans kollegor stöttar honom i uppgifter som är för tunga. Att Peter hänvisas till att söka ett nytt, lättare arbete när det finns en rehabiliteringsplan för honom kan han inte förstå.
– Varför? jag har en tjänst, poängterar han.
F-kassan har samtidigt informerat honom om att "det kan vara oskäligt att bedöma arbetsförmågan mot annat arbete än det som finns hos arbetsgivaren i en situation när det pågår långvarig rehabilitering i samband med en olycka".
Hur det går ihop förstår han inte.
Skadan har gett Peter både fysiska och psykiska ärr. Att aldrig mer får åka skidor eller spela badminton sörjer han, samtidigt har han köpt sig en träningscykel som han försöker att bygga upp sin fysik med inomhus. Envisheten, säger han, är den bästa egenskap han har och med hjälp av den hoppas han kunna ställa upp i nästa års Vätternrunda, ett lopp han tidigare cyklat innan olyckan.
– Jag ger mig aldrig, det är en förutsättning för att bli så bra som möjligt.