Asifs nya familj får inget stöd från kommunen

Asif Babai blev uppskriven som 18-åring och tvingades lämna boendet och tryggheten i Motala. När samhället inte tog sitt ansvar öppnade Lovisa Göransdotter sitt hem, helt utan stöd från kommunen. Nu har Asif blivit som en storebror i familjen, men någon framtid vågar han inte tro på.

"Det går inte att bråka eller tjafsa hela tiden", menar Asif Babai, trots alla svårigheter.

"Det går inte att bråka eller tjafsa hela tiden", menar Asif Babai, trots alla svårigheter.

Foto: Per Erik Dufwenberg

Klockrike2017-02-08 19:00

Sedan Migrationsverket ändrade sina riktlinjer för åldersbedömning av ensamkommande har många ungdomar blivit uppskrivna som 18 år eller äldre. Samtidigt så har Socialtjänsten blivit hårdare vad gäller att skriva ut nya vuxna från boenden och familjehem. Asif Babai är en i mängden som tvingades flytta långt för att bo på en anläggning för vuxna.

– Migrationsverket tror att jag ljuger om min ålder. Det känns väldigt respektlöst. Jag kan inte säga något som visar att jag är sexton år, jag känner ingen person i Afghanistan som kan fixa papper, berättar Asif Babai.

En omedelbar flytt

När beslutet fattades om Asifs ålder gick det snabbt. Hans boende i Motala meddelade han var tvungen att flytta omedelbart. En flytt som skulle ta honom bort från vänner och trygghet. Som nybliven 18-åring förlorade han också rätten till sin gode man Lovisa Göransdotter, som varit med honom sedan den första tiden i Sverige.

– Det var svårt, jag ville inte leva på en annan plats. Min skola finns i Motala och det nya boendet låg jättelångt bort, säger Asif.

Tillsammans med Lovisa Göransdotter reste han till den anläggning Migrationsverket hade hänvisat till i Åtvidaberg.

– Jag fick dela rum med fyra vuxna personer. Det bodde många, stora familjer där. Personalen var inte så snäll, berättar Asif.

För Lovisa blev besöket på anläggningen droppen.

– Alla beslut i asylprocessen har syftat till att skicka tillbaka Asif till Afghanistan. Det har varit en helt ovärdig och omoralisk process och jag kunde inte gå med på det längre. Så jag tog hem honom, säger Lovisa.

"Som en storebror"

Det snöar kring huset utanför Klockrike. Lovisa flyttade hit år 2015 från Stockholm där hon jobbade som presschef på Rädda Barnen. Nu driver hon Örbäck café och gårdsbutik. Medan Lovisa kokar te bråkar hennes två döttrar lite smått om vem som ska få använda badrummet först. Asif skrattar åt tumultet, han har bott här i sex veckor nu. Det är uppenbart att han är mer än en främling som får nyttja husrum.

– Han är bra, superbra faktiskt, för han är så snäll. Och så hjälper han till mycket, säger åttaårige Matilda Andersson.

– Som en storebror, fortsätter den ett år yngre systern Stina Andersson.

Själv trivs Asif bra, han känner sig accepterad.

– Jag har roligt här, med flickorna och grannarna. Det känns som familjen i mitt hemland. Lovisa är både mamma och bästa vän, berättar han.

Stämningen är ungefär som den brukar vara i ett hem en tisdagskväll, med undantag för ett svart moln vid horisonten. Mycket är osäkert. Samtliga instanser har avslagit Asifs ansökning om uppehållstillstånd och idag vilar allt på en anmälan om verkställighetshinder. Att återvända till Afghanistan är inget alternativ, då dör han hellre, men utan asyl väntar ett liv som papperslös på flykt

– När jag kom till Sverige hösten 2015 kunde jag se en framtid. Jag fick gå i skolan och allt kändes jättebra, då drömde jag om att bli ingenjör. Nu kan jag inte tänka på det, jag har ingen framtid längre, berättar Asif.

Något stöd från Socialtjänsten ges inte, varken ekonomiskt eller praktiskt. Möjligheten till förlängt stöd har inte utretts.

– Kommunen går helt på Migrationsverkets beslut om uppskrivning av ålder, utan att göra en självständig prövning, och dessutom utan att vänta tills beslutet vunnit laga kraft. De har i uppdrag att göra egna bedömningar för att kunna erbjuda skola, omsorg och vård till unga, men det uppdraget ignoreras, säger Lovisa.

Kampen mot ovisshet

Situationen som Lovisa och Asif befinner sig i är långt ifrån unik. Behovet av hem som öppnar upp för behövande ungdomar blir större varje dag.

– Jag är en vanlig, hederlig och välanpassad medborgare som växte upp i ett samhälle där man kan lita på myndigheterna. Men i kontakten med asylsökande har hela mitt förtroende för systemet raserats och jag är beredd att ta lagen i egna händer, berättar Lovisa.

Utan solidaritet riskerar vi att skapa ett parallellsamhälle, fortsätter hon.

– Men tusentals människor har redan ställt upp för dessa ungdomar och jag hoppas den trenden fortsätter. Det är så otroligt givande att leva nära en person som Asif. Han lär oss massor, både omedelbart och på sikt. Utmaningen ligger i kampen mot väntan och ovisshet, men det är ett pris värt att betala.

En dag i taget. Asif går i skolan i Motala och spelar fotboll i BK Zeros flera gånger i veckan. Hemma på gården blir det mycket studier, såvida inte flickorna vill leka alltså. Ibland hjälper han till med de många sysslor som måste utföras inom ett verksamhetskollektiv. Även om han inte tror på framtiden så finns det en grundläggande ödmjukhet och vilja att utvecklas som vägrar låta sig besegras.

– Jag lär från mitt liv. Jag har sett krig och jag har träffat många människor, både snälla och inte snälla. Det går inte att bråka eller tjafsa hela tiden, förklarar han

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!