Martin Börjesson är en av arrangörerna för Östgöta ultra trail, ett så kallat ultralopp där den längsta distansen är på 165 kilometer.
Frågan ställer nästan sig själv: varför springer man 165 kilometer?
– Det är ju för att testa sina gränser helt enkelt. Hur långt kan jag gå, vad klarar jag av? Sen tror jag att känslan efteråt väger upp allt det jobbiga under tiden.
Så säger Martin Börjesson, en av arrangörerna bakom Östgöta ultra trail. Det är ett så kallat ultralopp som äger rum utanför Kisa från lördag morgon till söndag kväll. Banan börjar på Grönebo lägergård vid sjön Glimmingen, och går över både Tolvmannabacken och Pinnarps camping, tillbaka till startpunkten. Antingen tar man ett, två eller tre varv – på 55 kilometer vardera.
– Vi kommer att ha rullande schema för oss, så att vi vilar för att kunna ta emot löparna. Det är ju en logistisk mardröm att ta hand om det här, säger Martin Börjesson men ler samtidigt.
Senaste ultraloppet för Martin Börjessons del var ett lopp som heter TDS i Frankrike på 10 000 höjdmeter. Men på Östgöta ultra trail är det andra som får stå för löpandet medan han jobbar med administrationen av det hela.
Tillsammans med runt 15 andra funktionärer kommer han under helgens lopp se till att allt flyter på som det ska för de cirka 160 anmälda deltagarna. Bland den mindre skaran som springer tre varv, alltså drygt 16 mil, lär det som snabbast gå på ett dygn, uppskattar Martin Börjesson. Och det kan bli en känslomässig berg-och-dalbana.
– Under loppet så går ju energinivåerna upp och ner. Sömnbristen slår in efter ett tag på natten. Du hamnar väldigt nära dig själv. När energinivån går ner så släpper skyddsmekanismerna, och då börjar det dyka upp gamla minnen. Och det är en härlig känsla att vara där även om det såklart är jobbigt just i stunden.
"Man kanske haft nån konflikt med nån på jobbet, är lite arg ett tag, men sen så har man släppt ut alla de arga känslorna. Det kan också vara glädje över nåt fint minne, att man saknar nån eller vad som helst. Man överraskas av kroppen", säger Martin Börjesson om känslorna som kan komma under ett ultralopp.
Arrangören talar av erfarenhet. Löpningen har varit med honom sen barnsben. 2014 sprang han sitt första maraton – ett fjällmaraton i Åre. Där väcktes intresset för löpning i svårare terräng. Två år senare kom debuten i ett riktigt långt ultralopp vid Höga kusten.
– Jag satte iväg i världens fart, och ledde efter sex mil. Sen kom klubban. Jag sjönk som ett fisksänke. Det var misär, och misär i ultralopp beror ofta på att man har svårt att få i sig energi. Magen stänger av.
"När jag sticker ut på en joggingtur en vanlig vecka när träningen flyter på bra så kan det vara 25 kilometer. Det är häftigt att ha flyttat gränserna dit", säger Martin Börjesson om hur hans egen löpträning har utvecklats.
Att magen lägger ner och man får energibrist brukar vara den vanligaste orsaken till att man avbryter ett lopp. Därför är det viktigt att i förväg förbereda kroppen på liknande situationer. Även kramper kan få en del att sluta. Allvarligare skador är dock ovanliga, menar Martin Börjesson.
– Att ta sig sträckan fysiskt kan nästan alla klara. Det gör ju ont, men ju mer man tränar, desto mindre ont gör det.