I måndags var det en talför Måhagen som ledde sammanträdet med kommunstyrelsens presidium. För första gången sedan han tillträdde som kommunalråd vid årsskiftet kunde han uttala orden som är ljuv musik för varje kommunpolitiker:
– Välkomna till dagens sammanträde, som härmed förklaras öppnat.
Vi sitter i Hans Måhagens arbetsrum i kommunhuset i Kisa. Kommunalrådets hela uppenbarelse andas lättnad – som blandas med mörka stråk av oro: "Som du hör blir min röst fort ansträngd, men jag litar på logopedens ord, att förlamningen går över av sig själv." Visst känner han glädje över att åter kunna delta i samtalen, hemma och under arbetet, men mera uppehåller han sig vid en nyvunnen insikt: "Man tror att man förstår hur ett utanförskap som att inte kunna prata, eller höra, fungerar, men så är det inte. Man måste uppleva det för att förstå."
– Som detta att sitta med vid ett fikabord, höra vad som sägs men inte själv kunna delta i samtalet. Jag, som är van vid att prata mycket, har lärt mig mycket under den här perioden.
Kommunalrådet har hankat sig fram med hjälp av penna och kollegieblock: "Det fungerade, men visst var jag begränsad. Jag kunde aldrig utveckla ett resonemang." Jag frågar om omgivningens reaktioner. Hans Måhagen tystnar. Får nånting blankt i ögonen: "Omgivningen har varit fantastisk."