Motiveringen till att Barbro tilldelas LRF:s hedersutmärkelse Gröna hjärtat lyder: ”Barbro sprider kunskap om ett lokalt hållbart samhälle genom att öka förståelsen för bonden och djurens betydelse för den biologiska mångfalden och det vackra öppna landskapet. Hon har en unik kunskap för hela kedjan, från jord till bord och tallrik.”
Vi älskar Kinda
– Jag blev jätteglad när de ringde och berättade om utmärkelsen. Det här året har varit väldigt inaktivt på grund av pandemin och jag är jätteglad att folk kommer ihåg vad man gjort innan. För mig är ju det här engagemanget inget nytt, utan det har följt mig hela livet. Nu har allt kommit ifatt mig och det känns jätteskönt, säger Barbro Bragée.
Gröna hjärtat är en hedersutmärkelse som tilldelas personer inom Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, som gjort goda handlingar för de gröna näringarna. Nu är det alltså Barbros tur att tilldelas utmärkelsen.
– Det känns väldigt fint. Jag gläds verkligen åt det här.
Vi träffas på hennes barndomsgård, som varit i familjens ägo i 13 generationer. Livet där passar henne bra. Hon må vara 82 år, men hennes driv, ork och engagemang påstår något helt annat.
– Jag kommer nog aldrig sluta arbeta. Jag vet inte vad det är att vara pensionär, skrattar hon och visar vägen in till vardagsrummet.
Barbro är till exempel ordförande i KindaMat, en förening som syftar till att synliggöra och upptäcka den lokala maten.
– I kommuner behöver det finnas entreprenörer för att folk ska förstå hur viktigt det är med självförsörjning och lokalproducerad mat. Matproduktion är nästa stora tillväxtfaktor.
För att få plats med kaffefat, koppar, fika och assietter på vardagsrumsbordet tvingas Barbro flytta undan diverse tidningsartiklar, pärmar och papper.
– Jag håller på att gå igenom och sortera mina gamla pärmar, förklarar hon och fortsätter:
– Jag blir själv förvånad, jag har haft så många olika yrken och gjort så mycket.
Barbro tror aldrig att hon kommer sluta arbeta. Pensionär? Vad är det? Hon skrattar.
Med sig i bagaget har Barbro yrkeserfarenhet som både hushållslärare, hemkonsulent, rektor på Lanthushållsskolan i Rimforsa och egenföretagare som gårdsägare och ägare av Storgårdsskolan. Drömmen om att bli hemkonsulent väcktes först.
– Redan när jag var sju år och fick följa med på alla kurserna som Wallsten Jäger hade här sa jag till mamma att "ett sådan vill jag bli".
Men något grönt lockade i tonåren, varför Barbro sökte till en lantbruks- och trädgårdsutbildning. Plötsligt en dag väcktes en ny dröm, när då 19-åriga Barbro var hos tandläkaren.
– I väntsalen läste jag en bok om vår svenska folkkost och jag minns att jag tänkte att "det är ju inte gödsel till trädgården eller att räkna foderstater till djur jag ska hålla på med, utan humannutrition".
Barbro visar vägen in till växthuset och bjuder på physalis.
Vad var det som lockade?
– Jag kunde redan grunderna om gödsel, växelbruk och hur man får kossorna att mjölka bra. Istället kände jag att jag ville lära mig hur vi ska leva rätt. Jag är övertygad om att jag är så här pass pigg tack vare att jag alltid varit noga med vad jag äter. För mig var det ett kall att bli nutritionist.
Sedan den där dagen hos tandläkaren har Barbro, inom flera olika yrken, arbetat med mat.
– Nästan från mitt yrkeslivs början bestämde jag mig för att inte stanna mer än åtta till tio år inom varje yrke. Jag har alltid velat förnya mig.
Barbro har ett stort växthus hemma där hon odlar mycket. Hon har även en odlingsträdgård med diverse grönsaker och kryddor, samt en i övrigt väldigt blommande trädgård.
Yrkena har varit spridda över Sverige, men cirkeln tycks slutas på släktgården i Kisa där Barbro både föddes, bor i dag och önskar bo kvar så länge livet tillåter.
– Jag ska dö här i rosenrabatterna.
Att klara sig själv är något som Barbro alltid har eftersträvat.
– Jag vill klara mig själv. Det har jag alltid velat.
Barbro bor på en gård i Kisa, som varit i familjens ägo i 13 generationer. Här föddes hon och här vill hon även dö, berättar hon.
Men för tre år sedan krossade Barbro sin höft efter ett fall och hon fick lov att börja ta emot hjälp från omvärlden. Hon, som alltid varit pigg och som fortfarande vid 72 års ålder åkte skidor i svarta backar, kunde inte längre röra sig obehindrat.
– Min dotter sa till mig att "mamma, nu kanske du får lära dig att be om hjälp". Jag har gärna hjälpt andra istället.
I januari i år fick Barbro en ny höft och nu håller hon på att återuppbygga sina muskler.
Barbro är mycket pigg. Det är svårt att ana att hon är 82 år när hon pratar om sitt driv, sina drömmar och sitt engagemang.
– Jag tänker inget annat än att jag ska springa igen. I vardagsrummet har jag min motionscykel som jag brukar cykla på medan jag tittar på TV. Jag har som målsättning att bli 100 år. Jag har varit med sedan hästens tid och genom denna enorma utveckling, nu är jag så nyfiken på vad som kommer hända mer i samhället.
Barbro hoppas bland annat att kunskapen kring mat och natur kommer öka igen.
– Grunden om en kris kommer är att ha bra mat så vi orkar göra alla andra måsten. Jag blir rädd när jag ser familjejordbruken försvinna och alla människor som inte ens vet hur fotosyntesen fungerar. Vore jag yngre skulle jag starta en skola igen.
Hon ler och tillägger:
– Vad jag pratar, men mitt hjärta är fyllt av det här.