""Jag vill inte leva mer", sa jag till mamma flera gånger och det smärtade mig att se hennes oroliga blick. Inget kunde ge mig sådana skuldkänslor som att se mamma lida, men det fanns inget jag kunde göra för att förändra det."
Så låter ett utdrag ur Mirre Senneheds nysläppta bok Bokstavsbarn, en självbiografi som bland annat skildrar hennes uppväxt i Kisa och hennes kamp för att lära sig leva med adhd.
Boken är hennes fjärde i ordningen, men den första som är skriven ur hennes eget perspektiv och med fokus på de svårigheter hon själv hade som ung.
– Hela min skolgång var ett stort kaos. Jag kände mig värdelös och som en besvikelse. Jag var underkänd i många ämnen och förstod inte varför jag inte fungerade som alla andra.
Mirre fick sin adhd-diagnos som 15-åring och upplevde ofta att hon var missförstådd.
– Jag kunde känna mig ensam i ett rum fullt av vänner. Ingen i min närhet hade samma problematik som jag. Det fanns heller inga direkta förebilder med uttalad adhd-diagnos som jag kunde se upp till. Kunskapen kring adhd var väldigt begränsad då jämfört med idag, men det finns fortfarande mycket kvar att lära sig.
Mirre skrev dagbok från 12 till 23 års ålder och det är dessa dagböcker Bokstavsbarn är baserad på.
I boken kan man bland annat läsa om hur Mirre klättrade upp på Stjärneboskolans tak och de otaliga bråken hon hade med flera av sina lärare. Men här lyfts även två av de personer fram som faktiskt förstod henne och som betydde mycket under uppväxten.
– Det fanns faktiskt två lärare som aldrig dömde mig för att jag var stökig och hade svårt att koncentrera mig. Wanja Larsson och Samuel Wennerholm hjälpte mig väldigt mycket under min skolgång, de har jag mycket att tacka för.
Idag bor Mirre i Göteborg och utöver författarskapet arbetar hon som projektledare på ett eventbolag. Dessutom är hon engagerad i flera projekt inom musik- och kulturbranschen och åker runt i Sverige och föreläser om adhd och entreprenörskap.
– Mitt mål är att ta mig hela vägen till regeringen och utbilda våra politiker om adhd. Människor med adhd är överrepresenterade i självmordsstatistiken och det är så fruktansvärt tragiskt.
Mirre berättar att hon själv har varit nära på att ta sitt liv, men att hon tacksamt nog aldrig lyckades.
– Det kostar pengar att utbilda människor, men det kostar samhället både pengar och människoliv att inte utbilda.