Sahil Zeraki är ensamkommande flyktingbarn. Från den ständiga skottlossningens, krigens och självmordsattentatens Afghanistan.
– Jag kom till Kisa i mars 2011.
Då hade hans pappa förmått honom att fly.
– Vi var hotade. Min äldre bror hade blivit halshuggen av talibaner efter att han jobbat som tolk åt amerikansk militär. Även jag hjälpte till ibland och hade ett dödshot över mig.
Sahil suckar. Och hans suck är tung.
"Förstod ingenting"
Flyktingsmugglare lotsade den då 17-årige Sahil från det bergiga och steniga Afghanistan via Grekland och Italien till Sverige.
– Jag förstod ingenting, men jag kämpade, lyssnade och lärde.
Tryggheten fann han på ungdomsboendet på Danbomsgården. Visserligen var han ensam afghan med allt vad det innebar när språken omkring honom var omöjliga att förstå.
– Men jag försökte med svenska direkt, försökte träffa folk, förstå det svenska samhället och hur studier och arbete fungerar.
En hög tröskel var synen på polisen.
– I Afghanistan har vi ingen snäll polis. De bara sparkar och slår.
Sahil fruktade att det var samma visa i Sverige. Tills han träffade Magnus Thorén, dåvarande polischef i Kisa.
– Han berättade hur polisväsendet fungerar och då förstod jag att poliserna här är skitsnälla.
Meddelande hemifrån
Mitt i allt det nya och omtumlande kom beskedet hemifrån.
Hans far, mor, mormor, svägerska, brorsdotter och ettåriga bror hade omkommit i en bilolycka. Sex personer var bortryckta för evigt.
Den ende som fanns kvar i familjen var en yngre bror.
– Det var jättesvårt och jag tappade allt.
Skivstängerna, hantlarna och muskelmaskinerna på gymmet höll honom kvar i livet och vardagen.
– Jag försökte vara glad, men inom mig var jag hela tiden ledsen. Och det var inget jag kunde dela med någon annan.
Till Kina
Desto smidigare gick det att dela erfarenheter och synpunkter med eleverna på Allhamra gymnasieskolas industriprogram.
– Jag valde svetsprogrammet. Först var jag rädd för att bränna mig, men jag började testa. Och nu är jag jättenöjd för att jag kan svetsa.
Kunskaperna tog honom till skolans studie- och praktikresa till Kina tidigare i år. Bland annat med ett stipendium från ungdomsboendet Polstjärnan i handen.
– Efter resan förstår jag hur mycket det är som är bra i Sverige jämfört med Kina. Som arbetsmiljö, löner och arbetstider.
– Och Allhamra är bra skola som har kontakt med många företag och det är lätt att få praktik och jobb jämfört med andra utbildningar.
Ständig oro
Efter drygt fyra år i Kisa har Sahil fått många nya vänner. Svenska vänner som han pratar, skrattar, sportar och slappar med.
Men när han stänger dörren till sin lägenhet och lyssnar på ensamheten går tankarna till den lika ensamme brodern i hembyn fem timmars resa från huvudstaden Kabul.
– Jag är jätterädd för att det ska hända honom något. Det är bara ett berg emellan vår by och talibanerna.
Sahil sitter fortfarande mitt emot mig, men i tanken är han tillbaka i Afghanistan.
– Vi hade ett bra liv där innan det blev problem. Vi hade en affär och vi hade pengar, men allt försvann.
Säger Sahil Zeraki och drar efter andan. Och suckar.
– Det var inte mitt mål att komma till Europa, men jag är tacksam för att jag har tak över huvudet, mat på bordet, arbete och pengar.
Drömjobb
Om ett år är han utbildad svetsare vid Allhamra.
– Jag vill jobba med händerna, träffa mycket folk och arbeta på ett stort företag.
Samtidigt drömmer han om att bli polis. En schysst polis med erfarenheter och språkkunskaper från ett annat land, en annan världsdel och en annan kultur.
– Jag vet att man vill ha det inom svensk polis, men då måste jag bli svensk medborgare först.
Fotograf Johnny Gustavsson och jag tackar och tar i hand. Sahil Zeraki bockar och är som ett enda stort leende. Han får också sista ordet.
– Och blir jag inte polis kan jag alltid bli lärare här på Allhamra. Jag tror det skulle passa mig.