Sommarens sista dag i juli. Sommarens sista musiktorsdag på Café Columbia i Kisa.
Bill Öhrström drar handen genom hårtestarna, ler med hela ansiktet och sätter läpparna i munspelet.
Trafikbullret på Storgatan strax intill har inte en chans. Nu är det musiken som regerar.
Med Kenny Håkanssons fjäderlätta gitarrfingrar, Manne Franzéns bultande bas och Kjell Gustavssons osvikliga trumspel.
Livsberättelser
Bill Öhrström växlar mellan munspel, sång och en ständigt pågående kontakt med publiken.
Med små livsberättelser mellan låtarna och med musikaliska finesser mellan intro, vers, brygga och refräng.
Han måste tillhöra mellansnackets mästare inom den svenska musikbranschen.
Att leta efter ytterligare ord som kan återge det som sker på den lilla scenen är ingen idé.
Musiken är helt enkelt skitbra. Så alldeles fantastiskt bra. Det enda som inte gungar i kvarteret är gatstenarna under musikernas fötter.
Sång- och dansman
Stenarna blir dansgolv när Kenny Håkansson tuffar iväg i solo efter solo över bluesens tolv takter.
Bill Öhrström rör sig som en pojkspoling, sina 71 år till trots, och framstår som en smärt sång- och dansman ända ut i fingerspetsarna.
Svenska musikrecensenter har en böjelse för att ta till nedsättande epitet när musiker når en mogen ålder.
Hur många gånger har inte ordet gubbrock använts i olika sammanhang? Det är väl ändå själva musiken det handlar om.
Outslitlig
Och jag är övertygad om att livets årsringar bara är till fördel för Bill Öhrström och hans musiker.
Även om ungdomsfinnarna är ett minne blott, håret tunnats ut och blivit gråmellerat.
Bill’s Boogie Band den här kvällen, och säkert många andra kvällar, är som en outslitlig bluestolva.
Där takten och tonen sitter mitt i Bulls Eye.
Om och om igen.