Lovisa Rafelt trivs på sitt jobb. "Här finns möjlighet att utvecklas", säger hon.
Sofidel är en stor arbetsgivare i Kinda kommun. Näst störst faktiskt, det är bara kommunen som är större.
En av dem som jobbar här är Lovisa Rafelt, 26 år. Hon sitter inne på produktionschefens kontor. Här inne är det tyst och stilla, lika tyst och lugnt som snön som faller utanför fönstret. Raka motsatsen till bullret ute på produktionsgolvet.
– Jag tycker om det här jobbet. Det kan variera så mycket från dag till dag. Och så trivs jag bra i arbetsgruppen. Det är positivt och glatt, säger Lovisa Rafelt.
Hon fortsätter:
– Även om det här är ett fabriksjobb så tänker jag att ju bättre man blir på det, desto mer blir det till ett hantverk. Även om maskinerna är automatiska är pappret fortfarande en levande produkt. Man måste hela tiden känna med händerna och se med ögonen.
Lovisa kom till Sofidel 2018. Det hela började med ett sommarjobb inne på produktionsavdelningen. När det vikariatet var slut visade det sig att en annan, och då rätt så ny, avdelning behövde folk.
Lovisa bytte till konverteringsavdelningen. Det är här de stora pappersbalarna som produktionsavdelningen tillverkar blir till färdiga produkter. I Kisa tillverkar Sofidel toalett- och hushållspapper.
God stämning i arbetsgruppen är viktig för Lovisa Rafelt. Det tycker hon att man har i hennes arbetsgrupp.
Och här på konverteringsavdelningen har Lovisa blivit kvar. Nu i rollen som lineleader. Det är lite av en utmaning, menar hon.
För som lineleader ska Lovisa hålla samman ett helt team under ett skift. Då ska hon stötta kollegor, kontrollera att allt fungerar, att maskinerna rullar, att alla jobbar och att det är bra stämning.
– Det måste det vara om man ska jobba med varandra år efter år.
Detta oavsett tid på dygnet. Liksom sina kollegor jobbar Lovisa treskift och är van att jobba både dag, eftermiddag och natt.
– Det passar mig bra. Jag har hästar och därför är det skönt att ibland ha tid på dagarna. Dessutom är jag ledig varje helg. Det är nog svårare om man har familj och en partner som har ett dagjobb.
Lovisa Rafelt jobbar skift. Treskift närmare bestämt.
"Det passar mig bra. Jag har hästar och därför är det skönt att ibland ha tid på dagarna. Dessutom är jag ledig varje helg."
Att det är viktigt att ha en god relation till sina kollegor är förresten något hon har en alldeles speciell erfarenhet av.
Det var nämligen här, på Sofidel, som hon träffade sin sambo.
– När vi träffades jobbade vi på samma skift, men nu jobbar han som maskinförare på en annan avdelning och nu för tiden ser vi knappt varandra på jobbet längre. Det är bra, vi hade nog tröttnat på varandra om vi jobbat tillsammans också.
Därför pratar de aldrig jobb när de är hemma. Det är en helig överenskommelse.
Sofidels toalettrullar skeppas land och rike runt.
Att det övervägande är män på arbetsplatsen är inget hon tänker på.
– Jag var till och med ensam tjej ett tag. Jag tycker inte att det här är ett killigt jobb. Jag tror det har att göra med att vi som jobbar är så unga. Det är en annan attityd nu för tiden. Kanske hade det varit annorlunda om man kommit in i en grupp män som var 50 år och uppåt. Men så är det inte här.
"Även om det här är ett fabriksjobb så tänker jag att ju bättre man blir på det, desto mer blir det till ett hantverk. Även om maskinerna är automatiska är pappret fortfarande en levande produkt. Man måste hela tiden känna med händerna och se med ögonen", säger Lovisa Rafelt.
Annorlunda är det när hon träffar franska och italienska kollegor.
– De blir helt chockade över att se en tjej på verkstadsgolvet. I de länderna har man inte tjejer i ute i produktionen. Min franska chef sa till och med till mig att om det hade varit i Frankrike så hade han aldrig anställt mig.
Hon skrattar, men med ett stänk av allvar.
– De är inte otrevliga men i deras värld är det helt galet.
Vad tänker Lovisa Rafelt om framtiden? Hon vill vara kvar på Sofidel. "Jag brukar skoja och säga att jag är den enda livstidsanställda här", säger hon och skrattar.
Framtiden då? Jo, Lovisa kan absolut se sig på Sofidel om 40 år.
– Ja, jag brukar skoja och säga att jag är den enda livstidsanställda, säger hon och brister ut i ett stort skratt.
Hon tystnar och tänker efter:
– Det här är ett bra företag att utvecklas i.