"När ett ben är torrt och fettfritt, då är det ofta alger i. Alger trivs inte där det finns fett. Oftast betyder det alltså att det är helt rent", berättar Linnea.
– Det började med att jag skulle göra ett enkelt smycke till en vikingamarknad som jag skulle följa med min syster på, för sex-sju år sedan. Jag hade inte råd att köpa ett färdigt smycke så jag gick helt enkelt hem och gjorde ett halsband själv, av pärlor och ryggkotan från ett rådjur, berättar Linnea Neze Thuresson.
38-åringen har just välkomnat in i sin lägenhet i centrala Kisa. Vidare visar hon in i det trånga men ombonade köket.
– Jag är född här i Kisa, det är hemma och jag återvänder alltid hit på något sätt, berättar hon och slår sig ned vid köksbordet.
Under fyra år, mellan 2014 och 2018, bodde Linnea dock i Örebro.
– Jag är ingen stadsmänniska egentligen så jag trivdes inte så bra där. Helst skulle jag vilja bo i ett hus i skogen utan grannar och trafik, skrattar hon.
Kaffet har slutat att puttra i bryggaren på köksbänken och Linnea reser sig för att hälla upp det i två svarta muggar. Vi träffas på eftermiddagen, då hon jobbar natt på Rimaster och därför sover om dagarna.
– Annars har jag i princip jobbat som undersköterska sedan jag var 17 år. Jag tycker om att ta hand om människor. Mamma har varit undersköterska så länge jag kan minnas, brorsan och syrran är det också, farmor var det med... Det ligger väl i släkten, helt enkelt.
Men Linnea, som under alla år älskat att arbeta inom vården, har på något sätt fått acceptera att det inte funkar. Hon lider nämligen av den ärftliga sjukdomen Ehlers-Danlos syndrom, som tvingat henne till att periodvis vara sjukskriven.
Linnea gör smycken och pyssel av alla möjliga djur.
– Att göra smycken har blivit som min självterapi, min meditation. När jag varit sjukskriven har jag alltid haft det att pyssla med.
Många rynkar dock på näsan åt Linneas pyssel.
– Ofta tycker folk att det är äckligt, konstigt och jätteprovocerande, men det tycker inte jag. Mina smycken görs ju av döda djur och många tycker att det som är dött ska förbli dött.
Linnea använder djurdelar från skogen, katters fångster, påkörda djur och djur som dött efter jakt.
– Jag jagar själv och ibland tar jag rätt på delar då. Många jägare vill ju bara åt köttet, men det som då kastas är ju gratis material för mig och det kan jag göra något fint av.
"Lyssnar jag på musik, då kan jag sitta en hel natt med det här", säger Linnea.
Ibland har djuret som Linnea hittar redan förruttnat, ibland får hon invänta den processen.
– Har jag tur så har det jag hittar legat länge och då behöver jag inte göra så mycket med det, mer än att rengöra och avfetta. Det gör jag med ammoniak hemma. Är det istället något som katterna släpat in, då är det ofta ganska färskt och då måste man ju göra mer. Det kan vara lite jobb.
Hur gör du då?
– Det som är riktigt äckligt, slemmigt och illaluktande kan jag lämna hos mina kompisar. Den ena är skinngarvare och den andra är konservator och jag får väldigt bra hjälp av dem när det är något som jag själv inte rår på. Nu har jag inte så mycket snuskburkar hemma, utan de har jag skickat till dem.
Vad är en snuskburk?
– Det är alltså gamla glassburkar där jag lägger ned materialet i vatten, gärna med värme, så det rengör sig självt och förruttnar.
Att Linnea började göra smycken berodde på att hon inte hade råd att köpa färdiga. "Det började egentligen med att jag var fattig", skrattar hon.
Hur funkar det?
– Enzymerna äter upp fettcellerna och bakterierna tills det bara är benen kvar. Det kan ta ett år ibland, beroende på hur stort och färskt det är. Innan dess skrapar man rent djurdelen så mycket som möjligt.
Den processen tycker Linnea själv är äcklig.
– Det är skitäckligt. Inte just för att det handlar om döda djur, men för att det är slemmigt och luktar äckligt om det börjat ruttna.
Hon försöker att inte personifiera djuret. Då hade det nog känts jobbigare. Däremot har hon respekt för det.
– Jag vet varifrån det kommer, jag respekterar det och jag är glad att jag hittat det och kan ta till vara på det. Moralisk kompass har jag och min gräns går vid rödlistade djur. Annars har jag inga problem med att det är husdjur, som katter, marsvin, råttor eller ormar...
Linnea visste inte att det finns andra som pysslar med djurben när hon började med det för sex-sju år sedan. "Jag fick en idé från ingenstans. Det var en idé som slog mig och jag bestämde mig för att prova", berättar hon.
Började du med torra ben eller djurrester där du själv fick påskynda förruttnelsen?
– Jag började med det jag hittade och från början var det främst torra ben som redan var rengjorda i naturen. Det var enklare med det redan "färdiga", men ganska snart började jag ta vara på sådant som jag blev tvungen att rengöra själv.
Kan du förstå att folk tycker att det du håller på med är äckligt?
– Ja, absolut. För barn kan det bli väldigt känsligt. Samtidigt tänker jag att det nog kan vara lite avdramatiserande att få se hur ett djur ser ut inuti, det blir lite som ett utbildningstillfälle. Husdjur dör ju, tyvärr, de också.
Linnea vill gärna bevara döda djur och låta dem leva vidare genom sina smycken. "Jag vill att djuren får fortsätta vara något vackert", säger hon.