Kauko Laine hade fått nog. Först finska vinterkriget. Därefter finska fortsättningskriget. Som löjnant och jägarsoldat i snö, kyla och massdöd vid Karelska näset under andra världskriget.
Och bara en generation bort låg första världskriget och finska inbördeskriget. Röda mot vita. Med allt sitt hat, våld och allt för många utsläckta liv.
Finland hade sölats i blod.
Fattigdom och misär bredde ut sig och hemstaden Helsingfors låg i ruiner vid freden 1945.
Jobb och bostad
Några år senare bestämmer sig Kauko Laine och hans hustru Hilja för att lämna Finland för Sverige.
Efter olika påhugg och tillfälliga bostäder i torpstugor runt Söderö kan de flytta in i en modern lägenhet i Kisa. Kauko Laine har fått fast arbete på pappersbruket.
Stiftelsen Kisahus (nuvarande Kindahus) är på väg att råda bot på bostadsbristen. I rask följd under 1950- och 60-talen byggs flera hyreshus på Linnékullen.
Det doftar fortfarande nymålat när familjen Laine öppnar dörren till sitt nya hem. Det finns rinnande vatten, el, spis, badrum, toalett och centralvärme.
Plågsamma minnen
Det är Kauko och Hilja Laine i tvårummaren. Och deras fyra söner som snart ska bli fem.
En av dem är Risto Laine. Född i Helsingfors och lyckligt ovetande om vad hans föräldrar upplevt och vad de lämnat efter sig när de kommer till Sverige.
– Det var inget de pratade om. Pappa hade säkert trauma men visade inget. Han ville förmodligen lämna det bakom sig.
Det är fred i Finland, men rädslan för nya krig lever kvar. Tidvis är läget spänt och osäkerheten stor kring hur ryssarna ska agera i fortsättningen.
Många barn
Familjen Laine är som många andra familjer i Kisa vid den här tiden. Pappa jobbar, mamma är hemmafru. Och barnkullarna är stora.
– I vår trappuppgång var vi fyrtio personer på sex lägenheter.
Gatan, bergknallen, gräset och träden är barnens lekplats.
– Det fanns alltid nåt att göra och jag tror att vi hade det ganska bra.
I samma gäng
När andra mammor ropar ”kom in och ät” till Staffan, Lennart, Peter eller Håkan hörs även namn som Pekka, Pertti och Raimo. Eller Risto.
Visst är de finska namnen ett nytt inslag i grannskapet, men ingen tycks bry sig. Och ingen säger finnjävel eller ställs utanför gemenskapen.
Så vill åtminstone Risto minnas sin uppväxt.
– Jag var nog lika jäklig som andra i så fall och jag har inte fått fler glåpord än vad jag gett åt andra.
Språket som nyckel
Bröderna Laine lär sig snabbt svenska. Risto är övertygad om att det var en värdefull nyckel till Sverige och svenskarna.
Dessutom hade många Kisabor ett vänligt sinne till människor från de nordiska grannländerna. Redan under kriget tog familjer emot krigsbarn från både Finland och Norge.
Somliga blev kvar och fick senare också jobb.
Risto Laine och hans bröder växer. Går i skola. Blir en del av Kisa. I fotbollslaget, inom friidrotten och arbetslivet.
Ekonom
Risto är tidningsbud på cykel redan som ung grabb. Efter några år på olika byggen börjar han plugga ekonomi på universitetet.
Karriären som ekonom inleds på socialförvaltningen i Linköping för att sedan fortsätta i Kinda kommun.
Siffersinnet har han ärvt efter sin far som i slutet av sitt arbetsliv blev statistiker på pappersbruket.
I dag är Risto pensionär, bor i villa med sin sambo som har en lång yrkeskarriär inom hemtjänst, barnomorg och industri bakom sig.
Deras gemensamma son har lämnat boet, bildat familj och arbetar som rörmokare.
Ingen trängsel
– Nu är vi två som bor i fem rum, säger Risto och jämför med barndomshemmet.
Mera plats blev det även för Hilja och Kauko Laine de sista åren.
I lägenheten med fönster mot öster, mot soluppgången och mot landet som de aldrig nånsin återvände till.