Bertil Jansson gick förbi lokalen på Storgatan 1 när ett par tjejer flyttade ut grejer. "Den blir perfekt", tänkte han.
Beslutet togs över en dag.
– Här ska jag ha min ateljé tänkte jag. Vad än hyran är, säger han.
Några kanske främst känner igen Bertil Jansson från krukmakeriet i Hjortslund, som under hans tid vid rodret var Östergötlands största för brukskeramik. Efter separationen från frun, huset och krukmakeriet fick konsten en central plats i livet – igen.
På 70-talet påbörjade han en karriär som marknadsekonom i Stockholm.
– Sören Gyll, som blev vd för Volvo sedan, frågade "Vilka är dina utvecklingsplaner?". Då sa jag "Jag vill bli konstnär på heltid innan jag är 40 år" och han och två andra gubbar vek sig och garvade, säger Bertil Jansson.
I fyra och ett halvt år studerade han vid Konstfackskolans lördagsakademi vid sidan av jobbet. En dag fick fina affärskarriären ett abrupt avslut.
– "Inte fan trodde jag du menade allvar" sade Sören Gyll när jag mötte honom i hissen. Jag var 32 år, berättar han.
Då började äventyret.
– I 23 år åkte jag runt och bodde i en folkvagnsbuss, runt i hela Europa. Där träffade jag alla de stora målarna. När en liten konstnär som jag frågar: "Visa mig hur du gör det här" så visar de med glädje, för de vet att jag aldrig kan springa ikapp dem, berättar han.
Sedan första utställningen på Nygårdsmagasinet i Linköping 1978 har han ställt ut otaliga gånger, i både Sverige och Danmark. Senast förra året med Stockholmsutställningen "Sånger från hjärtat" med 50 olika verk.
– Målningarna är som dagboksanteckningar, säger han och visar upp tavlor om sitt spruckna äktenskap och en om sin far.
– Den här heter "Nirvana". När min pappa dog höll jag honom i handen tills han var påväg därifrån. Bilden föreställer när det mentala honom försvinner, och han blir skild från ägodelar och det materiella, förklarar han.
– Jag skriver en dagbok, fast med pensel. Jag målar det som händer och sker runt omkring mig.
Bertil Janssons tavlor "glänser" nästan.
– Jag målar i en teknik som heter putrido, samma teknik som Rembrandt och Michelangelo målade med förr i tiden. Man blandar äggoljetempera och olja och då måste man lägga slutfernissa som alla gamla målningar har, säger han.
Utan slutfernissa får tavlan en ojämn lyster då färgblandningen av den feta oljan och det magra ägget ger olika matthet.
– Fernissan är ett harts, en kåda som man lägger på. Den täpper också till alla små porer vilket ger intensivare färgklang.
När tidningen besöker nya ateljén står ett tjugotal banankartonger staplade framför "ungkarlsköket" som han kallar kokvrån. Han har packat upp målverktyg, staffli, tavlor och en del av personliga bohaget. Bakom ateljén ska han nämligen bo.
– Här ska jag bo tills jag dör.
