Yvonne Pihl har haft en sax i handen sedan hon var liten och klippte håret på sina dockor.
Det luktar sådär sött och tjockt av hårspray och frisörsalong i Yvonne Pihls lokaler i Bergdala. Hon flyttade till lokalen, en ombyggd lägenhet, för fem år sen efter en vattenläcka i gamla salongen, också i Bergdala. Här har hon jobbat i 37 år. Men frisörfingerfärdigheten föddes långt tidigare.
– När jag var liten klippte jag i allt. Jag klippte mina dockor och jag klippte i bordsdukar. Om dukarna inte hade fransar så fick de snart det, säger Yvonne och skrattar.
Som 16-åring flyttade hon från Vimmerby till Linköping för att studera som frisör. Efter studierna bar det av mot Horn för att jobba innan hon till slut öppnade egen salong i Kisa. I år har hon fyllt 65 och bestämt sig för att det här blir sista året - i sommar stänger ner verksamheten.
– Det har varit både ångestkänslor och gråt men jag känner att det är dags nu. Jag tänkte hålla på i ett år till men i och med corona blir det såhär.
Corona har ställt till det för Yvonne som har fått vänja sig vid munskydd och visir då hon klippt många äldre människor. Trots corona har det har ändå funnits mycket att göra, menar hon. Att få brist på kunder har sällan varit problemet.
– Jag har fått massor av samtal från folk som bett mig att stanna kvar och som undrar vart de ska klippa sig i framtiden. Speciellt killarna som jag har klippt sen de var såhär små, säger hon och håller handen i knähöjd. Idag är några 37 och har egna barn.
Yvonne har klippt håret på fyra generationer inom vissa släkter och "massor i tre generationer". Men de kunder som var med från första början har gått bort.
– Det är två nu som har gått bort, de klarade sig till 92, det är starkt. De klippte jag under 37 år, och vissa kunder som jag har haft i Horn har jag haft i 44 år.
"Vill du ha nåt i håret eller fixar du själv?" frisörfrågar Yvonne.
Döden har märkligt nog varit närvarande tidigare runt Yvonnes frisörsalong. Det värsta minnet hon har var när en kvinna i lägenhetshuset skulle ut och slänga soporna men som aldrig kom tillbaka till porten.
– Jag undrade vart hon hade tagit vägen så jag gick ut och tittade. Då hittade jag henne död utanför porten. Så jag och en kund med färg i håret gav oss ut för att hjälpa till, men det var redan för sent.
Andra minnen har varit mindre traumatiska men även stressande, speciellt för de som satt i stolen, och speciellt om de var på väg mot ett bröllop.
– Ja, det finns flera historier men jag kommer ihåg en gång var det en kille som spydde härinne för att han var så nervös inför bröllopet. Och en tjej som jag skulle fixa håret på skulle bli hämtad med häst och vagn men hon kom på att hon inte ville gifta sig.
Yvonne har skjutsat kunder, fixat barnvakt, åkt ut med fika, ringt för kolla läget, ringt och fixat nya frisörer åt kunderna inför avskedet, plåstrat frisyrer under en krona gjord av trä, knuffat in brudar i vagnar och förmodligen hört mer skvaller än de flesta.
– Det är väl det som jag kommer att sakna mest, det sociala. Hälsa Kindaborna att jag kommer att sakna dem.
Hjälpmedlen har utvecklats under de senaste 37 åren.
Har du någonsin funderat på att göra något annat?
– Nej, inte direkt. Jag har alltid trivts med det här och jag blir lugn av att komma in och klippa. Det visar sig på hur mycket jag har jobbat också. Det blir väl 11-13 timmar om dagen.
Men nu blir det lugnt utan fler klippningar?
– Många har redan frågat om jag kan fortsätta att klippa dem (skratt). Jag kommer i alla fall att fortsätta klippa mina barnbarn.