På Folkinge Sörgård är ladugårdens tomatbod ny sedan förra året. Här kan kunderna, när som helst på dygnet, köpa tomater och andra råvaror.
Hönsen rör sig ryckigt i de rymliga burarna medan tackorna och lammen, i hagen några 100 meter bort, rör sig i en sakta mak. Här, på landet några kilometer utanför Kindas centralort, har paret John-Eric Hermansson och Annika Fredriksson varit verksamma sedan 1980-talet. När vi kliver in genom grindarna, vidare mellan potatisplantor, perenner och örter, är nära 200 tomatplantor i full gång med att bära frukt i ett av växthusen. Odlingen är ny sedan förra året. Likaså den dygnet runt-öppna tomatboden, med självbetjäning, borta i ladugården på andra sidan vägen. Bredvid de skördade tomaterna finns också snittblommor.
– Vi gick i pension förra året. Tanken var att vi skulle trappa ned litegrann men vi har väl snarare bytt inriktning. Det har varit ganska körigt det här året också, konstaterar John-Eric, även kallad Jonte, med ett skratt.
Han fortsätter sedan:
– I 30 år åkte vi in till torgfredagarna i Kisa för att sälja grönsaker och blommor. Det har vi slutat med. Nu har vi tomatboden istället.
"Vi testar olika tomatsorter. De vi tycker om fortsätter vi att odla", förklarar Annika.
När paret, år 1983, flyttade till gården kom Jonte att återvända till den bygd han en gång växte upp i. Några kilometer bort ligger hans föräldrahem. Med en vilja att bli självförsörjande, och ett intresse för jordens resurser, började paret omgående att sätta frö i marken.
– Genom åren har jag rest mycket och testat på många saker. Det var när jag hamnade vid en stor biodynamisk gård mellan Julita och Eskilstuna som jag blev inbiten på riktigt. Det var som ett slags uppvaknande för mig. Jag blev så fascinerad av det här med att sätta saker i marken och se dem växa, förklarar grönsaksodlaren och fortsätter:
– Det här är något vi liksom brinner för. Vi är inga konsumerande människor och det är så här vi vill leva våra liv.
Annika och Jonte har slitit hårt genom åren som grönsaksodlare. "Men det är så här vi vill leva", konstaterar de.
Att vara grönsaksodlare och lite därtill har långt ifrån varit en dans på rosor för paret. Trots det har ingen av dem, sedan år 1989, haft ett annat jobb utanför gården. När verksamheten var som störst omsattes mellan 150 och 200 tusen kronor om året, potatisproduktionen motsvarade ungefär 40 ton och vete- samt rågmjöl producerades. Arbetet var hårt men lönsamheten låg.
– Anledningen till att vi har överlevt på det här är att jag äger en skogsfastighet. Den är inte jättestor men jag kan ta ut en knapp halvtidslön på skogen. Vi har alltid kallat oss själva ett lågbudgetföretag där vi fixar, trixar och använder gamla grejer, förklarar Jonte.
– Att kunna överleva som lågbudgetföretag kräver fantasi, fyller Annika i.
Enligt Annika Fredriksson har intresset för deras sätt att leva ökat efter pandemin. "Det ser man inte minst genom alla influencers", säger hon
Enligt Annika har intresset för odling och självhushåll ökat under de senaste åren. Inte minst i samband med coronapandemin.
– Det kanske beror på den sårbarhet som vi har märkt av under pandemin. Maten är inte självklar att den kommer fram. Det har nog varit en väckarklocka för en del och inte minst som land måste vi bli mer självförsörjande, menar hon.
– Det kommer att komma kriser i former som vi kanske inte känner till. Vi behöver ha bättre tillgång till mat, både att man odlar till sig själv men också inom landet. I mitt bakhuvud har jag alltid haft en vilja att vara självförsörjande. Det är en trygghet, fortsätter Jonte.
Ute i trädgården finns många blommor och växter av olika slag. Dessa har paret också sålt genom åren.
Vad är era bästa tips till de som vill börja att odla?
– Börja i liten skala och sedan gäller det att prova sig fram, om man inte ska försörja sig på det förstås. Sallad, rädisor, potatis och rödbetor är tacksamma, svarar Annika.