– Vi har haft henne kopplad hela vintern. Vi har varit oroliga för svaga isar, berättar Anna.
Men när hon åkte ut till sin sommarstuga vid Sjöviken i Björksnäs, nordväst om Kisa, såg Billie sin chans och smet ur bilen innan Anna hade hunnit sätta på kopplet. Då var klockan runt två på eftermiddagen.
– Hon hittade snabbt ett spår som hon sprang efter.
Anna försökte locka tillbaka Billie, men spåret var för intressant.
– Jag letade i flera timmar, var ute med bilen och körde runt. Det var jätteoroligt – hon är ju min livskamrat.
Till slut hörde hon Billie skälla från en bergshylla uppe på ett brant berg.
– Jag gick rakt in i skogen, men jag hade ingen annan ficklampa än mobilen. Jag hade lyckats få på mig gummistövlar också och det blev väldigt halt i snön.
Anna försökte själv klättra upp för berget, men mörkret och halkan gjorde det omöjligt.
– Man är ju ingen Indiana Jones, säger hon och berättar att hon tänkte på allt som hon borde haft med sig, så som pannlampa.
Hon ringde 11414 men fick ingen kontakt. Till sist ringde hon 112.
– Jag kände mig rädd och orolig, men jag förstår ju också att räddningstjänsten har en prioriteringslista.
Räddningstjänsten förstod dock allvaret, och runt 02.30 anlände de till platsen med insatsledare och en fyrhjuling för att klara terrängen. Även en styrka från Rimforsa var larmade som har utrustning för bland annat hög höjd.
– Killen som kom först var helt nyanställd. Men han var superlugn och lockade på Billie på ett jättebra sätt. Till slut fick han tag i halsbandet och de kunde få ner henne.
Strax innan klockan 03:00 var räddningstjänsten klar på platsen.
Hur var hon när hon kom ner?
– Hon var supertörstig och slickade i sig massa snö. Annars var hon helt som vanligt. Men hon hade bråttom till bilen och godiset, säger Anna med ett skratt.
Hur mår hon idag, dagen efter sitt äventyr?
– Hon är jättetrött. Det märks att hon är tagen. Hon vill bara gosa och kramas.
Hur mår du idag?
– Jag har inte sovit, så jag är också ganska trött. Och jag har lärt mig att alltid ha med pannlampan. Men jag är så tacksam att räddningstjänsten kom, jag hade inte klarat det själv.
På torsdagen, dagen efter rymningen, blir det bara kortpromenader för Anna och Billie.