Klockan är halv fyra en vårmorgon 2006. Sahira Matar tar farväl av sin far. Han tror att hon snart ska återvända.
Hon vet att det är sista gången de ser varandra.
När bussresan genom ett krigshärjat Irak har börjat berättar Sahira för sina tre söner. "Vi ska fly och ni ska få träffa er pappa igen".
– Pojkarna var så glada, men jag bara grät. Allting var så farligt och ingen visste om vi skulle klara oss. Jag var så rädd, så rädd, att det går inte att beskriva.
I fängelse
I livets ryggsäck bär Sahira på en mardröm. Som människa, som hustru, som mor.
Gastkramningen började år 2000 när hennes man Samir Faleh kastades i fängelse av ”politiska skäl”.
Han släpptes efter ett halvår, men tvingades fly landet för att klara livhanken.
Han hamnade i Danmark medan hans familj blev kvar i staden Basra i södra Irak.
Situationen i landet med våld, krig och terror förvärrades i samband med USA:s och Storbritanniens invasion våren 2003.
– Det var mycket svårt för mig att vara ensam med tre barn, säger Sahira Matar.
Och värre skulle det bli.
Yngsta sonen kidnappades på gatan och blev fri först två veckor senare efter att familjen betalat en lösensumma.
Lämnar allt
Det är då tanken på att lämna Irak växer sig stark hos Sahira. Nu eller aldrig.
Hon lämnar allt bakom sig. Släktingar, vänner, hus, kultur, sedvänjor och en hemtam vardag.
Det enda packningen är kläder.
De når gränsen till ett nytt land. Vilket det är vill Sahira inte säga. Inte heller hur flykten fortsätter. Hon tiger för barnens skull, säger hon.
Till Kisa kommer Sahira och hennes pojkar i oktober 2007. Den 22 maj 2008 lyckas även maken och pappan Samir lämna Danmark och ta sig till Kisa.
Efter sju år är familjen tillsammans igen.
Mångsysslare
– Allting var nytt, säger Sahira Matar.
– Det var som att börja om från början. Med språk, människor och hur allt fungerar i Sverige. Språket var det svåraste.
I dag känner hon sig hemma i Kisa där hon omgående tog initiativ till att bli en del av samhället.
Dels genom att engagera sig i den internationella kvinnoföreningen, dels anordna kurser i orientalisk dans, studera, jobba som lokalvårdare och frisör, lära sig biodling och sy kläder. Hon stöttar även arabisktalande flyktingar som bosätter sig i Kinda.
– Alla har sina liv och sina öden, precis som jag. Det är inte lätt att möta allt nytt.
"Accepterad"
Sahira tänker sällan tillbaka på tiden i Irak, men desto mer på sina syskon och släktingar som bor kvar.
– Jag önskar att de hade samma lugn och trygghet som vi.
Genom åren i Sverige har Sahira aldrig märkt av någon öppen främlingsfientlighet.
– Jag tackar gud för att ingen har sagt ”åk hem” till mig. Jag känner mig accepterad och vi har många svenska vänner.
Sönerna har ibland gjort framstötar om att de vill bo i en större stad. Sahira har bestämt sagt nej.
– Numera säger de ”bra mamma att du inte lyssnade på oss”.
Pojkarna har gått på Allhamra teknikcollege. I dag har samtliga jobb. Och maken Samir har nyligen öppnat en matbutik i Kisa.
Sahira är tacksam, skrattar och konstaterar:
– Vi kom hit. Vi lever här. Vi dör här.
Förlorad värld
I vårt samtal bryter ändå känslorna kring en förlorad värld igenom hos Sahira.
En värld där föräldrar, vänner och hembygd fanns inom räckhåll.
– Jag älskar Irak. Jorden, dofterna, dadelträden. Vi har förlorat så mycket genom åren, men det är ändå människor som är det viktigaste.
Ett nytt skratt som snabbt övergår i tårar.
– Vi säger att vi glömt, men ibland kommer det ändå fram.