Det dialektala i titeln är medvetet, enligt Gudrid Hansen.
– Jag känner mig tvåspråkig och östgötskan är mitt modersmål. När jag använder den känns det som att släppa på en allt för stor språkkorsett, sa hon när boken presenterades i Kisa bibliotek på fredagen.
Då hade Torbjörn Gustavsson, tidigare S-krönikör i Corren och författare till förordet i "Låt oss följs åt", inledningstalat inför ett 30-tal åhörare.
– Jag har läst allt av Gudrid Hansen. Från "Nära livet" som kom ut 1996 och framåt.
"Imponerande"
Han kunde se en författare som genom åren har trevat sig fram i stil, språk och form, och som nu blommat ut i språklig pregnans och träffsäkerhet.
– Sammanfattningsvis bevittnar vi en imponerande utveckling.
Torbjörn Gustavsson betonade också Gudrid Hansens förmåga att kombinera sin burleska humor med djupa, existensiella frågor.
Där sorg, skratt och fantasi får gå hand i hand och även får ta ta plats i vardagens mörka och ljusa skiftningar.
På flykt
Boken består av två delar. Den första är fylld med allvar, vemod och tillbakablickar.
– Jag återvänder ständigt till ån, eller åna, och naturen hemifrån Kölefors.
Det var där hon flydde genom Johansson rågfält.
Undan från en vredgad far som märkt av sjukdom snart fick ge upp jakten och ilskan för att med ett gapskratt konstatera att "Gudrid har uppfostrat sig själv".
Firar triumfer
I den andra delen av boken är det skämtlynnet och kvickheten som firar triumfer.
Med "Signe med cykeln" som verbal vägvisare och med illustrationer av Christer Sööder.
Vid boksläpptet läste Gudrid Hansen några valda stycken ur "Låt oss följs åt" och det är utan tvekan en extrabonus att höra henne framföra sina egna texter.
Särskilt i de dråpliga berättelserna på dialekt där hon oförblommerat dimper ner i vällande valkar, förförisk fotvård, blodiglar på mandomen och vidbrända spetstrosor.
Många känslor
När skratten klingat ut och människor lämnat biblioteket satt hon ensam kvar vid sitt signeringsbord.
För sjunde gången i sitt författarskap och med känslor som kan skifta, överrumpla och uppträda som man minst kan ana.
Jag undrade ändå hur det kan ta sig ut.
– Först är det lite tomt, men jag tänker inte på att börja på något annat direkt.
– Nu börjar en ny fas och jag behöver landa och få luft i själen. Jag är belåten med boken. Nu ska den leva sitt eget liv även om jag får följa den på traven som vore det ett barn.