Det var natten till den 9 juli 1992 i staden Prijedor i nordvästra Bosnien.
– Vi var rädda och vågade inte sova, säger Sebiha Hrnjica.
Då hördes en knackning på ytterdörren.
– När min man öppnade blev han skjuten. Jag såg inte vem som sköt och min man dog omedelbart framför ögonen på mig och mina barn.
Kriget rasade
Elva dagar senare, den 20 juli, hände samma sak med Sebihas pappa.
Kriget på Balkan rasade. Serber mot kroater. Kroater mot bosniaker. Bosniaker mot serber.
– Kriget kom så plötsligt. Vi bodde i ena delen av ett hus och i den andra bodde en serbisk familj.
Hastigt och ödesdigert var människor som levt, arbetat och roat sig tillsammans bittra fiender.
Tvingade
Serbiska soldater i området tvingade Sebiha och hennes barn till ett uppsamlingsläger för bosniaker.
Några dagar senare transporterades de vidare på lastbilar och i bussar med övertäckta fönster.
– Jag trodde det var slutet för oss.
Det var högsommar, hett, ont om vatten och mat. Barnen skrek.
Efter åtskilliga timmar stannade konvojen. Passagerarna släpptes av och uppmanades att gå.
– Och vi gick, säger Sebiha.
En lång väg
Hon bar minstingen i famnen. Mellanbarnet höll i hennes byxficka och den äldsta flickan gick strax intill.
Granaterna haglade bakom dem. Vägen var lång. Två och en halv mil till Travnik. Packningen rymdes i en plastväska. Blöjor, kläder, mat.
Sebiha hade två malande tankar i huvudet. "Måtte jag hinna undan". "Måtte jag nå fram".
Sebiha nådde till slut Travnik och fick tillfälligt tak över huvudet i en gymnastiksal.
Trängseln var enorm. Mat en gång om dagen. Barnen kräktes och led av diarré.
Sebiha lyckades så småningom ta sig över gränsen till Kroatien.
Efter nära ett år i provisoriska bostäder lånade hon pengar för att få ut identitetshandlingar och för att köpa flygbiljett till Sverige.
Födelsedag i nytt land
Den 20 juni 1993 kom familjen till Ystad.
– På min födelsedag!
Genom vänner och bekanta fick hon veta att Kisa tog emot bosniaker.
Det dröjde dock till 19 februari 1994. Då hade familjen varit på flykt i 1,5 år.
– Det var bra för mig som ensam mamma att komma till en mindre ort, säger Sebiha.
Hon tänker främst på tryggheten, närheten till skolor och människorna hon lärde känna.
Pluggar och jobbar
Sebiha pluggade svenska för invandrare, praktiserade på dagis, jobbade i klädaffär och utbildade sig till undersköterska.
Efter examen fick hon jobb direkt inom hemtjänsten och där arbetar hon fortfarande.
– Jag fick låna pengar för att köpa möbler till lägenheten när vi kom till Kisa.
I dag är Sebiha fri från alla skulder. Även pengarna hon lånade till id-handlingar och flygbiljetter är återbetalda.
Hon trivs och känner sig hemma i Kisa.
– Jag försöker gå vidare i livet. Sverige är ett jättebra land.
Någon större fientlighet som ny svensk har hon inte märkte så mycket av.
– En tjej var på mina barn och kastade saker på dem. Och så var det ett gäng ungdomar som gick på mig med sina mopeder.
Begravd till slut
Efter snart 21 år i Kisa har tankarna på Bosnien hamnat i skuggan av vardagslivet i Sverige.
– Det har inte funnits tid för annat.
Sebiha besökte Bosnien i somras för att begrava sin far.
Hans kvarlevor hade hittats bland 400 andra i en massgrav och kunde identifieras med hjälp av dna-teknik.
Nu är det närheten till barnen som gäller. Döttrarna jobbar som undersköterska respektive civilekonom.
Sonen pluggar på Chalmers.
Det var honom Sebiha bar i famnen den där julidagen 1992.