"Många tycker att det är konstigt", berättar Linnea Thuresson som menar att hon återbrukar material och gör redan döda djur till något vackert.
När vi träffas innanför hembygdsgårdens grindar är det bara dagar kvar till hembygdgårdarnas dag. På söndag öppnar Linnea Thuresson och hennes föreningskollegor upp den historiska platsen – med loppis, soppservering och andra trevligheter. Syftet är att få Kisaborna att upptäcka att hembygdsgården finns och är öppen för alla. Samtidigt, för Linnea själv, blir det ett tillfälle att sälja och visa upp hennes något udda konstform. Hon tillverkar nämligen smycken och inredningsdetaljer av ben och horn från döda djur.
– Många brukar tycka att det är ganska provocerande, och jag kan förstå dem. Samtidigt vill jag poängtera att jag själv inte dödar djur för att få material utan jag återbrukar det som redan finns. Det går att hitta i skogen, ibland kanske katterna släpar in någonting och en hel del fynd har jag hittat i min systers ladugård. När jag har behandlat benen är de lika rena som trä eller porslin, förklarar hantverkaren.
Hur möter du de som blir provocerade och ifrågasätter?
– Med ett öppet sinne. Många tycker det är väldigt konstigt alltså, de frågar sig varför jag inte använder pärlor precis som alla andra, men jag är inte som alla andra. Jag vill göra något som inte alla andra gör, svarar Linnea.
Det här örhänget är gjort från en ryggradsknota från en ekorre.
Hennes intresse startade när hon besökte en vikingamarknad och kom i kontakt med smycken gjorda av material så som brons, järn och bärnsten. Prislapparna var ofta höga och hon bestämde sig därför för att göra egna smycken. Hon började med så kallade pärlspridare.
– Det var fler och fler som ville ha de här pärlspridarna och sedan dess har det bara spårat ur, säger Linnea med ett skratt. Min mormor tillverkade mycket hantverk i läder och horn, så det känns som att jag för vidare hennes tradition lite.
"Jag vill göra något som inte alla andra gör", säger Linnea Thuresson som berättar att hantverket är ett viktigt verktyg för att hon ska klara av sin bindvävssjukdom.
Hantverket har kommit till att bli en form av meditation för Linnea.
– Jag har en bindvävssjukdom som ter sig som reumatism. Ibland får jag väldiga värkskov och istället för att ta tabletter pysslar jag istället. Jag kan sitta i timtals och vara helt fokuserad – då tänker jag inte på smärtan, berättar hon.
I helgen, när hon slår upp ett loppsstånd på hembygdsgården, kommer hon framförallt att sälja vardagssmycken.
– Jag gör det här på hobbynivå, ibland kan det bli riktigt avancerat och ibland håller jag det enkelt. Det jag gör är att göra redan döda djur vackra – det är min grej, konstaterar Linnea.