För Alla Sokolnikova (längst till höger) och Tatjana Gavrish har Majlis Johansson (i mitten på bilden) varit en klippa.
Det är oktoberkväll. Kylan sticker i kinderna och mörkret har börjat falla. Den råa kylan har letat sig in i Internationella kvinnoföreningens (IKF) lokaler och till en början känns det skönast att behålla ytterkläder och mössa på.
Majlis Johansson, engagerad i IKF, går runt och tänder upp. Det skumma skymningsljuset motas bort av det varma skenet från lamporna. Efter några minuter börjar även värmen sprida sig och tinar upp halvfrusna lemmar.
Alla Sokolnikova och Tatjana Gavrish kommer in i rummet. De kramar om Majlis och slår sig ner kring det stora bordet tillsammans med Tatjanas dotterdotter Valeria.
Det har nästan gått två år sedan vi sist träffade gruppen med ukrainska kvinnor.
Då hade de varit i Sverige runt ett halvår.
Den gången, i november 2022, var det nästan fullt runt bordet. Ikväll är de inte så många. Flera jobbar och några har återvänt till Ukraina.
Det blir Alla och Tatjana som får berätta om hur det är att befinna sig i sprickan mellan två vitt skilda verkligheter.
Valeria är 16 år och vill inte medverka i reportaget. Istället tolkar hon. I början går det lite knackigt. Svenskan är ännu ett främmande språk, men allt eftersom flyter det på allt bättre.
Att sammanfatta två år är svårt. Därför koncentrerar vi oss på här och nu. Hur mår de i dag? Vad tänker de om livet i Sverige, kriget och framtiden. Rysslands storskaliga invasion av Ukraina pågått i två och ett halvt år. Ingen ljusning är i sikte.
Alla kramar Majlis hand.
Hon vänder bort blicken. Blinkar.
Greppet om Majlis hand hårdnar
Det här gör för ont att berätta. Majlis får ta över.
– Allas son hade varit med i kriget i tre veckor när han blev svårt skadad. Det var en jobbig period.
Alla Sokolnikova har en dotter här i Sverige. Hennes två andra barn samt ett barnbarn är kvar i Ukraina. I somras skadades hennes son för livet när han röjde minor. För en tid sedan åkte Alla tillbaka för att träffa sin son. "Att lämna honom var jättesvårt."
Majlis håller Allas hand i båda sina. Talar lugnt och stilla.
– Jag minns när du berättade att han hade blivit inkallad. Du var orolig och åkte dit för att träffa honom innan han skulle ge sig av. Du hade köpt skyddsutrustning åt honom, för det finns inte till alla soldater. Sen gick det tre veckor.
Sergiy Solonikova är 28 år och kommer aldrig mer att kunna jobba. Hans uppgift som soldat var att röja minor nära staden Toretsk i östra Ukraina. När en mina utlöstes skadades han svårt. Ena armen förstördes och han fick även svåra invärtes skador.
– Han har gått igenom många operationer. Bland annat har han tagit bort mjälten. Han kommer inte att komma tillbaka till kriget eftersom han är i för dåligt skick. Nu är han på väg in på rehabilitering efter att ha legat på sjukhus länge.
Majlis fortsätter:
– I Ukraina får man inte vården betald fullt ut. Så länge Sergiy låg på intensiven betalade staten, men sen tog det stopp. Därför gjordes insamlingar, en i Ukraina och en i Sverige, för att han skulle få den vård han behövde. Nu hoppas vi att han så småningom kan komma till Sverige för att få vård på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Men det är en lång och svår process, menar Majlis.
– Det är en kommission i Ukraina som bestämmer vilka som ska få vård utomlands.
Alla Sokolnikova har fått fast arbete på Rimforsa strand där hon städar.
Många ukrainska familjer är splittrade. Medan mammor och barn har kunnat lämna landet, måste männen stanna kvar. Män som är någons make, pappa, bror eller släkting.
Så ser det ut även för Alla och Tatjana.
Förutom sonen Sergiy har Alla sin ena dotter och sitt barnbarn i Ukraina. Dottern Nadia och barnbarnet Egor tillbringade över två år i Sverige, men valde att resa tillbaka i somras. De kommer inte att komma tillbaka till Sverige, som det ser ut nu.
Alla bläddrar bland bilderna i sin mobiltelefon och ett ljus tänds därinne i hennes bruna ögon. Hon visar: en bild på Egor som iklädd solglasögon drar en rosa rullväska efter sig.
– Han saknar Sverige och vill komma tillbaka hit, säger hon och leendet motar bort skuggorna från det vänliga ansiktet.
Förra gången vi träffade gruppen med ukrainska kvinnor var Allas barnbarn Egor med. Nu är han tillbaka i Ukraina. Men han saknar Sverige. För ett tag sedan fick Alla den här bilden av sina äldsta dotter Nadia som är mamma till Egor. "Han packade väskan för att åka tillbaka till mormor", säger Alla.
För Alla har mobilen blivit en livlina, en länk mellan Sverige och Ukraina. Det har den även för Tatjana.
Hennes släktingar bor i staden Slovjansk som ligger i Donetskregionen. Preis som i Zhytomyr-regionen, där Alla kommer ifrån, har och är striderna hårda.
– I Sverige finns min dotter och två barnbarn. Kvar i Ukraina finns maken och sonen. Det känns inte bra. säger hon och skakar på huvudet.
Att familjen skulle kunna återförenas i Sverige är inte möjligt. Men i somras var Tatjana i Ukraina och hälsade på.
– Man kunde se och höra krig överallt. Det var mycket militär på gatorna och man kunde höra ljudet av bomber som föll.
Alla håller med.
– Man känner sig nervös, sover dåligt och det kommer mycket känslor.
Kisa har mer och mer börjat kännas som hemma. Alla och Tatjana beskriver det som en märklig känsla att kunna röra sig fritt och säkert på gatorna. Inga bomber faller från himlen, inga militärer syns på gatorna, inga hus är söndertrasade. Istället är det tyst. Lugnt.
Samtidigt har relationen till hemlandet har blivit komplex.
– Jag har två känslor. Hälften av familjen är här, hälften av familjen där. Jag vet inte... Det bästa vore om Ukraina tillät män att lämna landet. Då kan vi alla stanna här, säger Tatjana.
Trots att mycket är smärtsamt att tänka på är glädjen och ljuset starkare. Under intervjun brister Tatjana Gavrish ut i skratt – inte bara en gång, utan fler. Livet kränker man inte inte så lätt.
Även om det känner sig trygga i Sverige finns kriget med dem. Ibland måste de stänga det ute, för att kunna fungera. Ibland går det inte.
När striderna blossar upp i regionerna de kommer ifrån, vilket de återkommande gör, går det inte att stänga känslorna ute.
Att hantera den situationen är inte lätt. Att glänta på dörren till det rum som härbärgerar alla de känslorna, känslor som Alla beskriver som "farliga", är tungt.
– Då kan jag inte sova, inte göra något, säger hon.
För Alla och Tatjana har mobilen blivit en viktig livlina. Med den håller de kontakt med släkt och vänner som är kvar i Ukraina.
Båda Tatjana och Alla tror att det kommer att dröja innan kriget tar slut. Kanske gör det aldrig det. Den ovissheten måste de leva med, varje dag.
– Vi hoppas att vi en dag kan återvända, men det kommer aldrig att bli som förut, översätter Valeria.
Att se sitt land trasas sönder är en sak. Det är svårt, men hanterbart. Vad som däremot inte är hanterbart är saknaden efter nära och kära. Visst betyder dofterna, torgen, gatorna och allt det som utgör en plats eller ett hem något. Men det är inte det Alla och Tatjana saknar mest.
– Vi bryr oss inte om landet, marken. Det värsta är att inte få ha sina nära och kära hos sig.
Trots det. Vi skiljs under skratt och leenden. Språkförbistringar i alla ära – vi förstår trots allt varandra ganska bra. När det verkligen gäller behöver man inte prata samma språk för att dela ett skratt.