Helen och hästen Bell.
Det är en varm sensommareftermiddag och solen skiner över Kinda Ridklubbs stall. Helen Bizzotto är i full färd med att ta in hästarna i stallet, där eftermiddagshöet väntar i spiltor och boxar.
– Jag jobbar här på 50 procent, men är här nästan hela tiden. Stallet är mitt andra hem, ler hon.
När den sista hästen står i sin box och nöjt mumsar i sig sitt hö visar Helen vägen ut till varsin stol på gårdsplanen. Hon slår sig ner och börjar berätta om pandemins inverkan på Kinda Ridklubb.
– Vi ser en viss ökning, framför allt på sommaruthyrningen och ridlägren. De har varit överfulla både förra sommaren och den här. Om vi hade haft möjlighet hade vi kunnat fylla många fler platser.
Helen berättar även om hästpriserna, som ska ha ökat markant den senaste tiden.
– Det är en enorm ökning på hästpriserna. För vår del är det just nu omöjligt att köpa in en färdig häst som bara är att sätta in i ridskolan. Då måste vi istället köpa en unghäst som behöver en utbildning först.
Helen har ridit i hela sitt liv. Så snart hon lärde sig sitta fick hon sitta framför sin mamma i sadeln.
Men de ökade priserna tycks inte vara något som Helen hänger läpp över. När hon pratar om livet i stallet glittrar hennes ögon.
– Det ger nog alla en inre ro att hålla på med djur. Barn som har det svårt i skolan och har olika diagnoser kommer hit och känner att de har en kompis i hästen.
Själv har 56-åringen ridit så länge hon kan minnas.
– Min mamma red på hobbynivå när jag var liten, så från dess att jag lärde mig sitta har jag suttit framför henne i sadeln. Min första ponny fick jag när jag var fyra och sedan dess har jag aldrig varit utan egen häst.
Att packa påsar med hö åt hästarna beskriver Helen som ett evighetsjobb, men det tycks inte vara menat som något negativt. Hon fullkomligt sprudlar i stallet.
Helen bor ungefär en mil från stallet där hon nu arbetar, på samma gård som hon växte upp på. Men hon har under sitt vuxna liv haft en paus från Kisa på några år, då hon arbetat med hästar både utomlands och på andra platser runtom Sverige. Det var för drygt 30 år sedan som hon flyttade tillbaka till sin barndomsgård.
– Sedan dess har jag jobbat här som ridskolechef, med små uppehåll när jag fått mina barn.
Idag är Helens fyra barn mellan 25 och 31 år gamla, men huset är inte tomt på barn för det. Det blev för ensamt när barnen flyttade ut, tyckte både hon och Staffan, så de välkomnade flera familjehemsbarn hem till sig.
– Idag har vi två stycken, som är 13 och 14 år. Den ena har bott hos oss sedan hon var fem. Det är ett bra koncept att kombinera hästar med familjehem, även om alla barn kanske inte är intresserade av att rida. Det är viktigt för barn att lära sig ta hand om djur.
Helen och hästen Rihno.
Du utstrålar en ödmjukhet och ett öppet sinne för människors olikheter. Stämmer den bilden?
– Jo, det tror jag. Jag vill i alla fall vara sådan, skrattar Helen och tillägger sedan:
– Och jag har alltid tyckt om att jobba med barn. Man måste ju dessutom vara lite jordnära på en ridskola på något sätt, så man faktiskt kan välkomna alla. Det är lika viktigt att personer med funktionsvariationer får komma hit som att de som tävlar på SM-nivå får göra det.
Så som Helen talar om djur och människor är det tydligt att hon har en stor förståelse för människors ökade hästintresse sedan pandemins utbrott. Hästar har, och kommer nog alltid vara, en stor del av hennes liv.
– Det man får tillbaka från hästen är inte att den svarar på frågor, men den finns där och det tror jag att många mår jättebra av, ler hon.