Fredagsmorgonen den 11 september lovade sol och temperaturer upp mot 19 grader. På väg till bilen vid trygghetsboendet Kindagård i Kisa kunde Ingvar Börefelt ana en svag östlig vind mot kinderna. Det var en perfekt dag för bärplockning.
Han tog plats vid ratten i sin gröna Opel Astra, årsmodell 2000. I sätet bredvid låg ryggsäck med kaffetermos och tilltugg samt bärplockare och korgen som rymmer tio kilo lingon.
En halvmil senare stod han i skogen strax söder om sjön Nedre Föllingen utanför Kisa.
– Jag kan mina väderstreckk och valde en västersluttning.
Korgen skulle fyllas
Det var glest mellan lingontuvorna i den mossiga marken och bärplockaren skramlade tomt.
Men där borta. Där borta lyste det rött och rikligt. Visserligen var det snårigt och stenigt, men korgen skulle fyllas.
– Jag hade tänkt mig åtta kilo. Bara jag kom förbi den där rishögen.
Det gjorde han inte. Båda benen sjönk i en grop och fastnade.
– Det tog mig säkert en halvtimma att ta mig ur detta moras av stenar, lera och vatten. Det var en bedövande ansträngning.
Den tog på krafterna, men Ingvar Börefelt forsatte att leta efter lingon.
"Märkvärdigt"
I ensamheten tyckte han sig se fler bärplockare i skogen. Han bad om hjälp att hitta rätta vägen hem. Men möttes av oförstående blickar, av stumma munnar.
– Jag tyckte det var märkvärdigt, men när jag tänkte att det kanske var invandrare som inte förstod vad jag sa, då blev jag både arg och ledsen på mig själv för att jag hade brusat upp.
Dagen svalnade. När fredagskväll skiftade i natt sjönk temperaturen under tio grader.
Det märkte aldrig Ingvar Börefelt något av. Det sista han mindes var hur han hängde upp ryggsäcken på en gren och ställde bärkorgen strax intill.
Nu låg han livlös i den mjuka mossan. Men hjärnan arbetade. Fortsatte att måla bilder. I starka färger och stundtals rika detaljer.
En radioröst meddelade att elektriskt ljus skulle placeras ut för att underlätta bärplockningen.
En ängsbacke lyste underskönt, tre personer ropade ut sin nöd, en havsvik blev synlig och en båt kom gungande på vågorna.
Oro väcks
Tiden gick. Det blev lördag. Det blev söndag.
Vid niotiden bröts tystnaden i skogen av människor som passerade Ingvar Börefelts bil. De kände igen den och när de körde samma väg tillbaka på eftermiddagen började de ana oråd.
Händelsen anmäls klockan 16.04 till polis som tar kontakt med trygghetsboendet Kindagård, släktingar och sjukhus.
En halvtimme senare får polisen veta var bilen står. I Ingvar Börefelts bostad ligger hans mobiltelefon och på hallgolvet en oläst Corren från lördagen den 12 september.
Allvarligt läge
Klockan 16.50 begär polisen hjälp med hundförare från Jönköping. Klockan 17.42 beslutar polisledningen att inleda en räddningsaktion.
Läget är allvarligt och kräver större resurser. Frågan om understöd av helikopter väcks, men hinner inte besvaras.
En hundpatrull inleder sökandet klockan 18.03. Hunden spårar genom ung, tät granskog och över ett dike och en bäck. När nosen når den 89-årige Ingvar Börefelt är han knappt kontaktbar, utan kläder och kraftigt nedkyld efter 80 timmar under bar himmel.
Terrängen är svår och tre brandmän i Kisa kallas ut som bärhjälp klockan 18.08. Två minuter senare är ambulans på plats och kan sedan dra i ilfart till Universitetssjukhuset i Linköping.
"Många stryker med"
Ingvar Börefelts kroppstemperatur mäts till 28 grader. Han överlever och kan efter några veckor återvända till Kisa.
– Det är storslaget att jag ändå lever. Det är många som stryker med i såna här situationer.
Det händer att han funderar över varför han klarade sig. Som före detta pastor i Elimkyrkan skänker han gärna en tanke till sin Gud.
– Jag är en sån som ofta ber. Men när jag befann mig i skogen knäppte jag inte mina händer en enda gång för att be till Gud.
Han säger det med viss förvåning innan han citerar psalm 23 i Psaltaren:
– Herre är min herde, mig skall intet fattas. Han för mig till vatten där jag finner ro.
Och så tänker han på uppvaknandet på Universitetssjukhuset. De vita väggarna, de vita lakanen och de vita rockarna.