Han samlar livets kapitel i ny bok

Boksläppet sker i Horns bibliotek på fredag eftermiddag.

– Det föll sig helt naturligt och självklart. Jag var ju ändå kyrkoherde i Horn i 23 år.

Hans Merseburgs röst bär som Noaks ark genom himlarymden. Från hans fasta telefon i Väversunda prästgård vid Ombergs fot till Correns redaktion i Kisa.

En välartikulerad och ibland uppfordrande stämma som hörts från predikstolar, i församlingshem och hemma hos människor. I Kindabygden. I trakterna kring Vadstena.

Nu sitter han med sin bok "Aus meinem leben" i knät. Bläddrar besvärligt med en hand och läser ur innehållsförteckningen. Det är kapitel om familjenamnet, släktbanden till Tyskland, föräldrarna, uppväxten i Linköping, studenttiden i Uppsala och arbetet som präst.

Framför allt som kyrkoherde i vingårdar som Hägerstad, Kättilstad, Oppeby, Horn och Hycklinge i sammanlagt 30 år. Men också som präst de sista åtta yrkesåren i Dals församling på östgötaslätten.

– Jag brukar säga att jag åt förrätten i Hägerstad, middagen med kalvstek och pressgurka i Horn och efterrätten här i Väversunda.

Menyn på det Merseburgska matbordet har förändrats genom åren. Liksom församlingsarbetet och gudstjänstlivet i kyrkan.

– Den största förändringen är nog gudstjänsterna. Jag stred för nattvarden, men det var svårt att få folk att svara och sjunga med. Nu har det blivit mer inkluderande.

Antalet kyrkobesökare har sjunkit under Hans Merseburgs 38 år som präst.

– När jag kom till Hägerstad 1976 var det alltid minst tjugo personer som satt hoptryckta på de tre nedersta bänkraderna. Så är det inte längre. Mycket folk har dött och det har inte fyllts på i leden.

Även inställningen till prästen i byn har förändrats.

– Jag hade en självklar roll som sammanbindande länk i samhället. Även folk som inte gick i kyrkan visste vem prästen var och det fanns en tydligt positiv attityd till kyrkan.

Undantaget var en ung pojke som Hans Merseburg mötte på tröskeln till Valströms affär i Horn en dag

Grabben var oförskämd, men blev tillrättavisad av sin kompis. "Ska du säga så till prästen? Han är ju nästan kung här".

– Förstå mig rätt, det här hade inte med min personliga glans att göra.

Tiden i Kinda sitter djupt i hjärterötterna, men utan att göra ont.

– Jag har aldrig suttit i Horn och längtat till Hägerstad, och jag har inte suttit i Väversunda och längtat till Horn. Men när jag trär in näsan i kyrkan i Horn eller Hägerstad känns det märkligt att inte längre vara en del av det.