Prick klockan 09.16, på utsatt tid, anländer Kustpilen till perrongen i Kisa. I det kortvariga vimlet av resenärer kliver Niklas Adell ut. Han bor i Linköping men är en del av den förening som förvaltar det tegelbeklädda lokstallet några stenkast bort. Att ta tåget var självklart.
– Vi måste åka mycket mindre bil sägs det med stora bokstäver men ingen tar det riktigt på allvar. Mycket mer av vårt resande måste över till kollektivtrafiken och enligt mig i första hand till järnvägen. Det är nyckeln, säger han.
Tidpunkten, då järnvägsentusiasten föll för Stångådalsbanan, kan han datera till augusti 1966.
– Då sa det bara klick och jag tänkte: "den här järnvägen tycker jag om". Varför? Nej det vet jag inte, det är väl en blandning mellan förnuft, känsla och intuition, men det är en charmig järnväg. Det är dessutom förnuftigt att resa på den. Det är energieffektivt, bekvämt och säkert. Nollvisionen, på järnvägsnätet i Sverige, uppfylldes för 25 år sedan, konstaterar Adell.
Sedan dess har han kontinuerligt fyllt på kunskapsbanken och ser sig i dag som kunnig när det kommer till järnvägsnätet i stort och Stångådalsbanan i synnerhet. Tillsammans med sina föreningskollegor har han, i en omfattande skrivelse till Kinda kommun, framfört synpunkter och tips inför det stundande stationsprojektet i Kisa. Det tomma området ska, med flera miljoner kronor, rustas upp.
– Vi är inte ute efter att kritisera kommunen eller tro att vi vet bäst utan vi känner oss som goda grannar och vill att det ska fungera bra. Vi vill också belysa det faktum att det kommer att bli mycket mer tågtrafik inom en överskådlig framtid och bygger man då nytt här är det lika smart att göra det så att det fungerar för järnvägstrafiken, förklarar Adell och fortsätter:
– Räkna med att det kommer att gå en pendel härifrån till Linköping en gång i halvtimmen eller timmen. Det är rätt sannolikt att banan kommer att bli elektrifierad hit till Kisa inom i alla fall tio år. De nya tågen, som sätts i drift 2025, kräver det.
Ett av föreningens förslag är att kommunen, i dialog med Trafikverket, anlägger två perronger på utsidan av de spår som i dag används. På så sätt menar de att anknytningen till busstrafik, parkering och gångväg blir bättre. Föreningen förespråkar också en väntsal.
– Det är bra med en väntsal, framförallt då vi ska uppmuntra till kollektivtrafik så mycket som möjligt. Vet man att det finns en väntsal där det är ljust och hyfsat varmt blir det mycket mer attraktivt att resa kollektivt och i dag, när vi är alltmer mobila i vårt arbete, är det viktigt att det finns någonstans att slå upp den bärbara datorn, menar järnvägsentusiasten.
I ett svar till Södra Kinda PRO meddelar samhällsbyggnadsförvaltningen att en väntsal inte är aktuell. Istället planeras tre väderskydd vid busshållsplatserna utrustade med infravärme.
– Det räcker på ett sätt men det är inte trevligt, vänligt eller skönt. Det händer ju faktiskt att tåget är försenat ibland och i vissa fall kanske man behöver någonstans att vänta när man har uträttat alla sina ärenden i Kisa – då kan väntetiderna bli långa.
Är de här förslagen ekonomiskt försvarbara?
– Det kan jag inte tillräckligt mycket om för att svara på, men ekonomin i järnvägen beror ju på de lagar och regler som finns. Det är upp till politikerna att göra järnvägen mer lönsam, svarar Adell.