De var fem brandmän som reste från Kisa till den stora skogsbranden utanför Sala för att hjälpa till. De fick låna en brandbil från Horns brandstation och sen gav de sig av. Branden bröt ut på torsdagen, då var det söndag kväll. Andreas Jarledal var en av de som följde med.
– Vi bara släppte allt och drog.
Då de anlände till Sala slog verkligheten till.
– Det var inte alls den bild vi hade tänkt oss. Det var inte greppbart, säger Marcus Andersson.
Gruppen möttes av vad de beskriver som en overklig situation. Det var polisspärrar, militärer och inga civila i en nu utbrunnen skog där träden med jämna mellanrum föll helt tyst. Detta eftersom rötterna brunnit upp.
– Det var en speciell känsla att vara ute där. Det var som ett enda stort ödelandskap, säger Marcus Andersson.
Andreas Jarledal fortsätter.
– Sen var det lukten. Det luktade rök precis hela tiden.
Förutom den kala naturen som lämnats kvar efter brandens framfart, en brand som emellanåt spred sig kilometer på bara någon timme, fanns ett ständigt närvarande surr.
– Helikoptrarna flög hela tiden och vattenbombade elden så länge det var ljust. Det är svårt att förstå hur mycket de faktiskt bombade, säger Marcus.
Gruppen jobbade långa timmar med att patrullera det område som de tilldelats, släcka elden där den blossade upp på nytt och lägga slang genom en brandgata. Vissa dagar hann de knappt gå av ett pass innan de blev inringda igen.
– Jag kommer ihåg när vi kom dit första kvällen och mötte brandmän som precis kommit tillbaka från att ha varit ute. De såg helt slut ut och vi skämtade lite lätt om det, sen var det vi som kom tillbaka helt slut dagen efter, säger Marcus.
En av brandens svåraste incidenter var då två personer i en lastbil blev instängda i elden. Den ena personen avled medan den andra fick svåra brännskador.
– Jag kommer ihåg när vi åkte igenom och passerade lastbilen där olyckan hände. Då blev det helt tyst i bilen. Då förstod vi att det inte var en skogsbrand, det var en ödeläggelse, säger Marcus.
Det enda som avbröt gruppens arbete var mörkret. Då fick de inte vara ute i skogen på grund av säkerhetsrisken, något som då väckte frustration, men som de i efterhand kan förstå.
– Vi var färdiga med vår insats på torsdagskvällen, men vi hade inte klarat att åka hem då så vi åkte morgonen efter. Vi var helt slutkörda, man förstod det inte då för det kändes inte så, men vi var inte helt klara i knoppen, säger Andreas.
Efter branden har både Marcus och Andreas funderat mer över skogsbränder och deras påverkan.
– Vi hade en stor skogsbrand här för 10 år sedan med ett liknande scenario där det blåste mycket. Då lärde vi oss mycket om att kalla in folk och så vidare. Det är det hela svenska folket har fått lära sig nu och det visar att det är omöjligt att organisera sig från dag ett. Man får mer respekt för det, säger Marcus.
Andreas fortsätter.
– Sverige är förskonat. Vi har inga naturkatastrofer och inga krig som många andra länder, så när något sånt här händer blir det väldigt stort.
– Man kommer alltid att minnas branden i Sala. Det kommer skrivas in i historieböckerna och jag är glad att vi åkte och hjälpte till, säger Marcus.
Hans tankar går till de som drabbades av branden.
– Det har gått ett år och vissa av dem har fortfarande inget hus att bo i.
Andreas håller med.
– De måste leva vidare med det också, medan vi kunde åka hem och fortsätta med våra liv.