Gustaf Björklunds skjorta är gjord av kvinnor i Kenya som har fått ett så kallat "mikrolån" för att kunna starta upp ett företag.
Gustafs pappa, Erik Björklund, hamnade i Kenya efter att ha läst en kurs i u-landsproblematik på Valla folkhögskola.
– Det var vi deltagare på kursen som ville resa någonstans, och en lärare på Valla hade kontakter i Mount Elgon, Kenya, säger han.
Detta var 1983. Erik fascinerades av Kenya, och det blev fler resor dit. 1986 startades Svenska Mount Elgonföreningen.
– Då hade vi mött ett par kvinnogrupper. Ska du göra något för en individ ska du vända dig till en man, men ska du göra något för samhället, då är det kvinnorna man ska ha kontakt med. I många länder är fäderna borta och jobbar. Då går kvinnorna ihop för att hjälpa varandra, säger han.
I början av1990-talet drabbades Kenya av en politisk kris. 1994 åkte föreningen tillbaka för första gången efter krisen.
Föreningen startade en insamling till nya madrasser till barnen. Gustaf bestämde sig för att samla in ytterligare pengar i samband med sin födelsedag. Här hjälps han och andra åt att bära in de 35 nya madrasserna i sovsalarna.
Hur var det att komma tillbaka?
– Det var jättejobbigt. Vi mötte människor som hade haft sina små gårdar och som nu bodde i skjul. Samtidigt så fick vi tillfälle att skapa nya kontakter.
Erik, som var lärare, skapade många kontakter på skolor, bland annat med lärare som var intresserade av specialundervisning. Det blev ett utbyte mellan lärare i Kinda och Kimilili, men det fanns inga särskolor i Kimilili vid den här tiden. Mount Elgonföreningen var med och byggde upp sådana.
Gustaf Björklund köpte en stor bukett tulpaner efter senaste resan till "sitt" barnhem i Kenya. Nu blommar de för fullt.
– Nu finns det specialskolor på alla vanliga skolor där, säger Erik.
Vad som också hände i samband med särskolorna var att de intresserade lärarna började inventera bygden på barn med funktionsnedsättningar. På bara några år hittade de 2 000 oregistrerade barn som har samma rätt som alla andra barn att gå i skolan. Efter en tid bildades föreningen KISEA.
Gustaf var 15 år första gången han följde med till Kimilili. Han var då med på ett ungdomsutbyte mellan Kimilili och Kinda. Gustaf och de andra ungdomarna lade märke till de föräldralösa gatubarn som fanns i Kimilili.
– Vår kontakt såg också bekymren i samhället, och menade att det skulle behövas ett hem för de här barnen. Den frågan hade ju varit uppe, men att starta ett barnhem – då måste man tänka långsiktigt, säger Erik.
Vid Gustafs barnhem i Kimilili finns både den svenska och den kenyanska flaggan representerad. "Den svenska behöver målas om", säger Erik Björklund med ett skratt.
Den dåvarande elevrådsordföranden på Värgårdsskolan i Kisa, Anna Elander, tryckte på. Sedan 2002 har de samlat in pengar som gått till byggandet och därefter driften av barnhemmet i Kimilili. Med hjälp av pengarna som elever på Värgårdsskolan samlat in, samt pengar från andra donatorer, stod barnhemmet färdigt att invigas 2006. Också då följde Gustaf med, och det var han som höll invigningstalet på barnhemmet som bär hans namn.
– Jag känner mig på hemmaplan när jag är där, säger Gustaf och ler.
"Jag känner mig på hemmaplan här", säger Gustaf Björklund som också har givit namn åt barnhemmet i Kimilili.
Den 19 februari i år, fem år sedan sist, var det dags för nästa resa till barnhemmet. Det är viktigt att vara med, tycker både Erik och Gustaf. Det viktigaste är dock att det dagliga livet på barnhemmet fungerar.
– Och det gör det, tack vare våra lokala medarbetare som sköter om allt. De vet vilka som har behov och vilka som verkligen är i svåra situationer. Och det är så fantastiskt skönt att veta att de har koll på det, och vi har tät och bra kontakt, säger Erik.
På barnhemmet bor mellan 25 och 30 barn, och de får stanna fram till dess att de är 18 år. Sedan sex år tillbaka fungerar barnhemmet också som ett jourhem. Genom samarbete med socialtjänst och polis kan barn från till exempel missbrukarfamiljer, föräldralösa barn eller barn som hittats på gatan få komma akut till barnhemmet.
Gustaf och Erik Björklund har nyligen varit på ännu en resa till Kimilili i Kenya. Hemma i Kisa kollar de till sitt duvslag. "Det finns brevduvor i Kimilili också", berättar Gustaf.
– Man jobbar mycket på att försöka hitta släktingar till barnen. Ofta lyckas våra anställda hitta någon anhörig som kan få stöd. Hittar man ingen så får barnen bo kvar, säger Erik.
Under den senaste resan fick Erik och Gustaf också bevis på att barn på gatan börjar känna till Gustafs barnhem.
Både Gustaf och Erik Björklund har armband med kenyanska och svenska färger. Det symboliserar samarbetet mellan länderna.
– Vi var med och mötte barn i samhället som gick fram till föreståndaren på barnhemmet och började prata. En kille fick följa med till ett kafé där föreståndaren pratade med honom och la upp en plan. Det måste byggas upp ett förtroende, säger Erik och berättar att killen hade bott på gatan i flera månader. Livet på gatan är farligt och leder ofta till kriminalitet och drogmissbruk.
Erik och Gustaf Björklund. "Det tar alltid lite tid att 'landa' i att vara hemma igen efter en resa till Kimilili", berättar Erik.
– Pappan sitter i fängelse och mamman får sju kronor för två säckar klippt kofoder. Det är vad hon kan få ihop under en dag. Killen hade lämnat sin mamma och sina syskon för att han var så hungrig. Hans högsta dröm var att gå i skolan. Det är nu ordnat. Han bor hemma, familjen får stöd av och har fortlöpande kontakt med barnhemmet.