Att vara "en naiv människa" är något som Anders vill fortsätta vara. Han njuter av att tro på livet, säger han.
– Så här är det, man gör ett val som människa. Man kan välja att bli bitter, men jag väljer den andra sidan. Jag ser det som händer som en ny erfarenhet, berättar Anders Lind.
Han sitter på en köksstol i hemmet i Kisa. Det är dunkelt i rummet på grund av den regntunga himlen utanför fönstren. Ett stearinljus brinner på bordet och Anders lånar ut ett par tovade tofflor och bjuder på kardemummabullar och nybryggt kaffe.
– Jag tänker att jag vill fortsätta vara en naiv människa. Jag njuter av att tro på att saker faktiskt är möjligt, av att tro på livet, fortsätter han och fingrar på sin kaffekopp.
I dag är Anders 72 år och lever tillsammans med Kittichai, sin sambo tillika make. Men ganska många år av sitt liv har han ägnat åt kvinnor.
– När jag gick i skolan blev jag ihop med en tjej. Hon blev med barn när vi var 16 år och mellan första och andra ring i gymnasiet föddes vår son.
När sonen, som tilldelades namnet Henrik, hunnit bli sex år bestämde sig Anders och sonens mamma för att skilja sig.
– Jag hade en väldigt stark längtan efter män också. När vi skulle skiljas berättade jag det för alla omkring mig. Vissa som kom ut blev utslängda ur sina familjer, men det var inte snack om det i vår familj. På det sättet fick jag en väldigt bra start när jag kom ut.
Att Anders var bisexuell hade han vetat i ett tiotal år innan omvärlden fick ta del av det.
– Redan när jag var runt 13 år var jag på det klara med det. Jag tänkte att det var något som inte stämde, att det var något fel på mig. Men när jag kom ut förstod jag att det fanns andra unga killar som också var som jag.
Anders Lind har varit gift med två kvinnor vid olika tillfällen och levt med dem båda under ganska många år. Sedan ungefär 13 års ålder har han dock varit på det klara med att han är bisexuell. Efter ungefär tio år fick omvärlden veta.
Du levde alltså med din sexuella läggning som en hemlighet i tio år. Hur påverkade det dig?
– Självklart påverkade det mig, men i vilken utsträckning vet jag inte i dag. Jag fick en stark självkänsla ganska snabbt när jag vågade stå upp för den jag är. Det här var ju på 1970-talet och det var en otroligt optimistisk tid där allt var möjligt. Det fanns en stark gayrörelse som började spira och jag fick mycket kraft från den. Därför har jag svårt att svara på hur det var innan, för euforin tog över.
Efter skilsmässan levde Anders tillsammans med en man i ett antal år. Därefter träffade han Karin, som kom att bli hans andra fru. Henne fick han ytterligare två barn med. Men snart kom nästa kris.
– När vi var på en resa på Sicilien för drygt 20 år sedan sprang vår son Alf ut framför en bil och omkom. Då var han elva år.
Mörkret och smärtan lägger sig som ett tungt täcke över rummet när Anders talar om förlusten. Det är som att syret sjunker undan och det blir plötsligt lite svårare att andas. Hans röst darrar och ögonen tåras.
– Alfs död blev en religiös omvändelse för mig där jag insåg att det finns något mer. Katolikerna på Sicilien var så tydliga med att jag var tvungen att ta hjälp av Gud.
Sonen Alfs död blev en religiös omvändelse för Anders. Han tycker det känns fruktansvärt att det hemska skulle behöva inträffa för att han skulle upptäcka Gud, men tycks samtidigt vara tacksam för sin tro.
Efter ungefär 25 år tillsammans med Karin gick Anders och hon skilda vägar och han inledde istället ett förhållande med sin nuvarande make Kittichai.
– Brytningen med Karin kom när vår dotter Linnea ställde oss till svars och sa åt oss att vi måste börja stå för vilka vi är. Hon ställde krav på att jag skulle komma ut och på att Karin skulle stå upp för att hon levde med en man som också gillar män.
För snart fem år sedan gick Karin bort. Trots att Anders och hon inte längre var ett par har de upplevt mycket tillsammans – både en lång relation och två gemensamma barn – och hennes död blev ytterligare en kris för Anders.
– Vi båda hade cancer. Jag överlevde och hon gjorde det inte.
Anders är tacksam över livet, att han tagit sig igenom alla motgångar. I dag lever han ett trivsamt liv tillsammans med Kittichai, berättar han nöjt.
Anders skakar långsamt på huvudet, som att han har svårt att förstå.
– Jag känner mig så otroligt lycklig över chansen att få uppleva mina fyra fantastiska barnbarn. Samtidigt kan jag känna en sorg över att Karin inte får det. Hon hade varit värd det. Jag trodde alltid att hon skulle överleva mig, om man kollade på hennes släkt hade hon mycket bättre gener än jag. Sedan dog hon och jag blev kvar. Det är inte rättvist, men jag kan inte styra över det så jag måste ta till vara på att jag fick leva.
Man överlever så mycket mer än vad man tror, konstaterar Anders.
– När jag var yngre kände jag ibland att "jag kommer aldrig överleva det här", men i dag tänker jag att "det gick ju". Det är en trygghet i att ha varit med om så många krisartade situationer och ha tagit sig igenom dem. Det finns en väg ut på andra sidan.