Mitt i Kisa, med utsikt över torget i väst och järnvägen i öst, har Kindaförfattaren funnit en ny plats i livet. Tidigare i år, närmare bestämt i februari, tog hon farväl av 1700-talsgården Tomestorp, dit hon och maken Walter Ljungquist en gång flyttade. Den närliggande sjön, skogen och bergåsarna byttes bort mot något helt annat.

– När man är yngre så är det naturligt att man bara längtar efter något större och vill ha mer. Till sist skaffar man sig allt det där, och man behöver det också, men till sist tar det stopp, och man vill tillbaka till det lilla. Den här lägenheten var idealiskt för mig, berättar Gerda Antti när vi slår oss ned vid köksbordet bland bokmanus och dagstidningar.

Det märks tydligt att hon, trots 90-årsdagen i augusti, fortfarande är ungdomligt nyfiken på livet, och inte minst på samhället. Artiklar, nyheter och krönikor är hennes, som hon kallar det, "dagliga mat" och med en helt ny omgivning kan hon nu skaffa sig ny erfarenhet som föder reflektioner och tankar till hennes skrivande. 

– Här får jag se samhället på ett helt annat sätt. Nu ser jag de kolossala lastbilarna som kör förbi hela tiden, samtidigt som jag vet att järnvägen är illa ute. Jag får en bild av nutiden på ett sätt som man inte har framför ögonen när man bor på landet, och det ser jag som en tillgång. Har man inte livsintresset kvar får man ju till sist så tråkigt så att man bara dör. 

Trots att hon fortfarande kan ses som nyinflyttad är väggarna runt oss mer än välfyllda av konst. I ett av rummen hänger tavlor av svågern Birger Ljungquist, lite längre därifrån går att beskåda verk av konstnärer så som Christer von Rosen och Berta Hansson. Båda, när de var i livet, nära vänner till Gerda Antti själv. 

– Jag skulle känna mig naken om jag inte hade tavlor. De ger en tidsbild, de berättar hur människor lever och vad de tänker, säger författaren, stannar upp en stund och fortsätter: 

– Vad som är det viktigaste i livet är det man får av andra människor. Det jag själv kan komma fram till och hitta på är så litet i sammanhanget.

Hon växte upp i Övertorneå med en mor, far och fem andra syskon. Via sju år på folkskola kom hon till sist att hamna i Stockholm där hon träffade sin livspartner, författaren Walter Ljungquist. De gifte sig, flyttade till Kisatrakten och så småningom tog även Gerda Antti pennan i sin hand.

– Vi pratade mycket, Walter och jag, resonerade om, inte bara det han skrev, utan även samhället. Walter sa flera gånger: "det där var bra sagt, det kan jag använda", men till sist minns jag att jag replikerade: "nej, det får du inte, det ska jag använda själv", och det roade honom verkligen.

Om hon själv får bestämma fick hon sitt genombrott först 16 år efter sin debut, med novellsamlingen "Inte värre än vanligt". I dag har hon släppt 18 böcker och den 19:e är på väg. I januari nästa år släpps "Här i världen". 

– Jag har, genom hela mitt författarskap, försökt att ge en bild av den tid jag lever i, och givetvis präglas även det jag skriver i dag av nutiden. Trots allt är ju dagen det viktigaste vi har att ta itu med. 

Hur känns det att ha fyllt 90 år? 

– Det känns rätt så härligt att ha så många människor omkring sig som man känner och har känt så länge. Det är en rikedom, man kan inte säga annat, och så är det kul att leva. Det är huvudsaken, avslutar Antti.