Att börja avveckla Hargodlarna var inget lätt beslut, medger Ann-Sofi Johansson. "Det är få förunnat att ha ett jobb som man tycker så mycket om."
– Jag har velat fram och tillbaka i fem år. Nu har jag tagit beslutet och nu känns det bra.
Ann-Sofi Johansson sitter i den stora matsalen i det stora huset som ligger mellan Hargs öppna gärden och den djupa, snåriga skogen bort mot Björksnäs och Gäddefall.
Här ute har det odlats bär, kokats marmelad och här har hundratals busslaster fyllda med hungriga besökare rullat in.
Snart är det slut med det.
Ann-Sofi driver ensam Hargodlarna sedan 2013 då nära vännen och före detta kollegan IngMarie Johansson bestämde sig för att satsa på annat. Då hade de tuffat på tillsammans sedan 1984.
Till en början handlade det endast om bärplockning. Runt tio år senare började de koka marmelad och öppnade då för besökare som kunde komma och äta. Stundtals ett tungt jobb, men Ann-Sofi och IngMarie körde på ändå.
– Hade vi inte varit så envisa så hade vi inte överlevt.
Att hitta en favorit bland alla marmeladerna går inte. "Det är den man står och kokar för tillfället", säger Ann-Sofi Johansson.
"Jag är ju 73 år. Någon gång måste man ju sätta ner foten. Åtminstone innan man blir för virrig." Så säger Ann-Sofi Johansson om att hon nu börjar avveckla Hargodlarna.
Hargodlarnas marmeladburkar finns hos flera återförsäljare runt om i landet.
Ann-Sofi och IngMarie insåg snabbt att de varken kunde, eller ville, koka så stora mängder marmelad som krävdes för att de skulle gå runt ekonomiskt. Det var dags att tänka om.
När Ann-Sofi och IngMarie träffade bagaren tillika konditorn Jan Heed, som då ofta förekom på tv, hände något.
– Vi insåg att vi inte behövde koka tusentals burkar med marmelad för att det skulle löna sig.
Sakta men säkert fann de ett annat sätt att koka marmelad på.
– Vi lärde oss koka små satser med enbart rena råvaror. Och varje år gjorde vi en resa utomlands för att ta del av ett annat lands marmeladkultur. Vi var i England, Frankrike, Schweiz och Italien. Vi blev till och med inbjudna till Japan, men dit kom vi aldrig iväg.
Vad som kommer att hända med "Vagnboa", lokalen där Hargodlarna har tagit emot folk från när och fjärran är oklart. Att någon skulle ta över verksamheten är inte aktuellt. "Jag skulle lägga mig i alldeles för mycket", erkänner Ann-Sofi Johansson.
Ute i Vangboa står marmeladburkarna på rad.
Sedan dess har mycket marmelad kokats och ätits och bussarna med besökare har kommit och gått. I somras vinkade Ann-Sofi av den sista bussen med besökare som ätit i Vagnboa, som Hargodlarnas lilla lokala gårdsbutik med tillhörande matservering heter.
– Det var en Uknabuss, och märkligt nog var det också en Uknabuss som var den allra första bussen som kom hit för så många år sen.
Året var 1984. Då köpte Ann-Sofi Johansson och före detta delägaren IngMarie Johansson ett gäng hallonplantor som de planterade på gärdet bakom Ann-Sofi.
1985 var det dags för jordgubbsplantorna som sattes vid sidan av den skumpiga grusvägen.
Än har dock Hargodlarnas verksamhet inte upphört. Marmeladgrytan sjuder fortfarande.
– Det är fortfarande mycket bär i frysarna. Jag kommer att koka så länge lagret räcker och det gör det kanske fram till nästa sommar.
Sedan är det helt slut och en epok går i graven. Att någon annan skulle ta över verksamheten har inte varit aktuellt.
– Då kommer jag bara att lägga mig i. Det är inget bra för någon part.
Den vita Opeln har burit Ann-Sofi många mil. Under flera år har hon företagsleasat bil. Detta är den fjärde i ordningen.
Tiden, eller snarare livet, med Hargodlarna har lärt Ann-Sofi mycket. Inte bara om konsten att driva ett företag. Det finns andra saker som är precis lika viktiga. Att förstå och sätta sig in i andra människors tänkesätt till exempel.
– Det jag tycker, är inte alltid rätt. Det finns alltid två sidor av samma mynt. Jag var mycket mer tvärsäker när jag var yngre och körde efter egen maskin. Så är det inte längre. Jag har blivit bättre på att lyssna.
Hur många marmeladburkar ryms egentligen i en famn?
Under åren har hon kunnat samla på sig många oförglömliga minnen. Även om många av dem är ljusa, har vissa ändå kryddats med viss sälta:
– Vi har ofta varit före vår tid och behövt försvara varför det är viktigt att äta lokalt och ekologiskt. Det har känts tufft ibland.
Hon fortsätter:
– Hade jag varit ensam hade jag aldrig hållit ut. Att jag sitter här nu beror på att IngMarie och jag jobbade tillsammans så länge och hade så kul. Vi skrattade så mycket. Vi kunde rensa ogräs och skratta.
Den tid som nu frigörs kommer Ann-Sofi Johansson att lägga på specerihandlaren Landets Goda som också bedriver hotellverksamhet.
Roligast under alla de här åren har varit att träffa så mycket människor, menar Ann-Sofi. "Även att se hur andra länders marmeladkultur skiljer sig från Sveriges. Alla har sin alldeles egna smaktradition."