I bakgrunden skymtar Valö café där Susanne Jonsson tillbringar en stor del av sitt liv.
– Det började med att min svåger såg en liten notis i Corren 2014. Jag var här och tittade och bestämde mig direkt för att arrendera.
Vad gjorde att du vågade?
– Du ser ju själv hur vackert det är här! Jag har varit egen i hela mitt liv och är inte så rädd av mig.
Men trots att hon älskar att jobba med service och människor så är livet inte bara solsken.
– I april upptäcktes ett förstadie till cancer på mammografin. Det gav mig en tankeställare, berättar Susanne.
"Jag vill jobba med så lokala råvaror som möjligt. Det är viktigt för mig", säger Susanne som också har en liten odling vid sitt café.
Nu mår hon bra, men hon har insett att livet är skört och att det är dags att dra ner lite på tempot.
– Denna säsong ska jag försöka få kortare dagar på caféet. Jobbet fortsätter hemma med beställningar, schema och bokföring.
"All min personal, både unga och äldre, är fantastiska. De är så stresståliga", säger Susanne Jonsson.
Under de tio år som gått har hon jobbat många långa pass som börjar med resan från bostaden i Linköping. Hon berättar att hon har svårt att sitta still och att hon har svårt att avvisa människor.
– Om någon till exempel frågar efter mat när vi håller på att stänga köket så kan jag verkligen inte säga nej.
"Jag gillar att pyssla och göra det fint. Jag är likadan hemma", säger Susanne Jonsson.
Det låter som att det kan bli en utmaning att verkligen sluta tidigare på caféet?
– Nej. Man ska lära sig av det som händer. Det finns en mening med alla prövningar.
Också när Susanne pratar om svåra saker har hon nära till skratt och det är tydligt att hon menar det när hon säger:
– Det här stället är mitt liv.
Men under pandemiåren var hon ändå redo att kasta in handduken då arbetstimmarna blev för många och personalstyrkan för liten.
"När man går över bron här är det som att man lägger alla bekymmer bakom sig", säger Susanne Jonsson.
Varför bestämde du dig ändå för att fortsätta?
– Man glömmer de jobbiga dagarna, och jag har lärt mig att stå för att det kan ta tid att laga mat med kärlek, säger hon.
Hon tror också att samhället har ändrat sig efter pandemin och att Sverige börjar likna länder som Spanien alltmer.
"Jag har många idéer. Hjärnan hinner med mer än händerna", skrattar Susanne Jonsson, här med hunden Elsa.
– Man unnar sig mer nu, som att äta ute. Det tror jag är en livsstil som håller i sig.
Blir det tio år till på Valö?
– Tio år är nog för mycket, men ett par år till blir det.
Nu ser hon ändå fram emot att tillbringa mer tid med barn, barnbarn, sin partner och hunden Elsa. En del golfspel kommer det också att bli. Men först ska det firas midsommar.
"Det är så vackert här. Jag känner mig bortskämd", säger Susanne Jonsson som arrenderar Valö Café.
– Jag kommer att vara på Valö med traditionellt firande. Men prick klockan sex stänger vi. Sedan ska vi fira hemma med grillning.
"Hemma" är inte Linköping. Det är sommarstugan i Slätmon mellan Kisa och Rimforsa.