Berättelsen om Emma inleder vår serie om skyddsnätet som brister för psykiskt funktionsnedsatta och sjuka.
Larmet hos ambulans och polis gick klockan 12:48 och trots att upplivningsförsök gjordes kunde Emmas liv inte räddas. Hon skulle precis ha fyllt 33 år. Det var personal på servicehuset varifrån hon fick stöd i hemmet som hittat henne. De tog ofta promenader där.
På bilderna i fotoalbumet från studenten tittar en mörkhårig, lång och slank ung kvinna in i kameran. Hon ler under studentmössans skärm och de mörka ögonen är djupa.
Albumet har hennes mamma Helena Strömberg hittat i Emmas lägenhet i Sveahuset i Kisa. Där var en blandning av kaos och extrem ordning berättar hennes pappa Alve Strömberg. I skåp och byråer, fyra stycken staplade på varandra, låg kläder mycket noggrant hopvikta. De var lätta att packa när lägenheten skulle tömmas. Samtidigt låg allt som inte fick plats i lådor och på hyllor i en kaotisk röra.
– Emma älskade saker och kastade inget, säger Helena.
Hyreshuset där Helena bor ligger en bit upp på berget sett från väg 34 som skär rakt igenom samhället. Det har gått ett halvår sedan Emma dog. Varje dag sedan dess har varit ett helvete säger Helena och Alve mår sämre nu än strax efter Emmas död.
En Estonia-katastrof
Helena är säker på att Emma aldrig hade tagit sitt liv om hon hade fått rätt stöd. Trots att Emma själv bad om det, fick hon inte en sammanhållen individuell plan, en så kallad SIP, till stånd. Istället var det många olika människor och flera olika instanser inblandade i ett stöd som aldrig fick någon kontinuitet. Det tog bara drygt tre månader efter det att Emma lämnat behandlingshemmet där hon tvångsvårdats i ett och ett halvt år tills dess att hon var död. Emmas sjukdomshistoria är lång med många besök på psykakuten, hon mådde så dåligt att hon under en lång tid skadat sig själv. Hon är en av de knappa femhundra psykiatripatienter som årligen tar sitt liv. Någon har sagt att det är en Estonia-katastrof om året som passerar obemärkt förbi.
Sammantaget begås hälften av alla självmord av människor som nyligen sökt vård. Knappt en tredjedel av självmorden har anmälts enligt lex Maria av den psykiatriska specialistsjukvården. Enligt 2014 års statistik tog 465 psykiatripatienter livet av sig. De som försöker räknas i åtskilliga tusental, bara inom slutenvården sker närmare tiotusen självmordsförsök om året.
Fanns tidiga tecken
En känd risk för självmord finns i övergången mellan en vårdform till en annan. Där finns ett systemfel enligt psykiater Christina Olsson på Inspektionen för vård och omsorg, IVO.
– Det handlar om brist på information och kommunikation inom organisationen och mellan olika aktörer. Bristen ligger vid vårdövergångar, till exempel från slutenvård till öppenvård, säger hon.
Emma var autistisk men fick inte sin diagnos förrän hon var närmare 30. Helena tror att det hade hjälpt Emma om hon fått sin diagnos tidigare.
– Men det var ingen som tog upp det på den tiden.
Det fanns tidiga tecken på att Emma hade svårt att smälta in. I skolan hade hon lätt att få kompisar, men svårt att behålla dem.
– Jag vet ingen människa som hade så många vänner, men som var så ensam, säger Alve.
Det blev ofta konflikter. Helena och Alve berättar att Emma blev mobbad i skolan. Hon hade svårt att lära sig vissa saker och hon fungerade inte bra det var stökigt i skolan. Såvitt Helena och Alve minns var det aldrig tal om att utreda Emma eller att sätta in särskilda stödinsatser, istället upplever de att skolans personal hade svårt att tolka Emma. Hon gick trots allt ut nian med betyg i alla ämnen utom matte. Hon fortsatte studera på Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping, på ett program med inriktning mot bageri och konditori.
Vandrade på nätterna
Det var när Emma flyttade hemifrån till en egen lägenhet i Kisa som hennes dåliga mående eskalerade. Hon fick svårt att sova och började vandra på nätterna. Det var de nattliga vandringarna som uppmärksammades i det lilla samhället och som gjorde att socialtjänsten kopplades in.
Föräldrarna kallades till möten men uppfattade inte att de fick något egentligt stöd. Tvärt om. Skilsmässa angavs som roten till Emmas dåliga mående, så uppfattade de det och deras skuldkänslor växte.
Sedan 2004 hade Emma insatser från socialtjänsten. Enligt föräldrarna fungerade det aldrig riktigt bra. Emma hade ständiga konflikter med kommunen. Framför allt var hon missnöjd med att hon hela tiden utsattes för nya människor. Hon mådde allt sämre och utvecklade ett självskadebeteende som gjorde att resorna till psykakuten blev många. Under en period vistades hon på ett behandlingshem i Vimmerby.
Emma var ingen lätt person att ha att göra med. Troligen fick både en och annan kommunanställd i Kinda gråa hår tror Alve och Helena. Hon var påläst och visste sina rättigheter. Hon krävde men tackade också nej och bröt kontakten med jämna mellanrum.
På vuxenpsykiatrin i Linköping var hon känd sedan hon var arton. I P4-Östergötlands Radiodagboken berättar hon i november 2012 om att hon nyligen fått sin diagnos och hur hon upplever sin autism..
– Jag har svårt att förstå människor och sammanhang och om du förklarar en sak för mig så kanske jag inte förstår, så får du förklara på ett annat sätt och jag kanske inte förstår för det. Jag har svårt att läsa av relationer, berättar hon.
Att få veta vad som gjorde henne annorlunda förklarade mycket, inte bara för henne själv utan också för hennes föräldrar.
Skyddsnätet saknas
Men livet fungerade inte för Emma hemma i Kisa. Hon försattes till slut under tvångsvård (LPT) och vistades under den tiden på behandlingshemmet Ekotopia i småländska Aneby. Där trivdes hon inte alls. Emmas dåvarande gode man stöttade henne i sin ansträngning att få komma därifrån.
När Emmas LPT skulle förlängas efter ett och ett halvt år motsatte sig Emma, med sin gode mans stöd, fortsatt tvångsvård. Hon hade då inte skadat sig själv på ett år. Det är förvaltningsrätten som har att avgöra om en person ska sättas under tvångsvård. Under förhandlingen om Emmas fortsatta tvångsvård hade en psykiater anlitats som expertvittne. Han argumenterade för att tvångsvården inte skulle förlängas. Chefsöverläkaren på psykiatrin i Linköping däremot, ansåg det helt nödvändigt att fortsätta tvångsvården, om än inte just på Ekotopia.
”Emma Strömberg kan inte bo själv. Tidigare försök att ge omvårdnad i hemmet har varit en katastrof där hon ofta hamnat på akuten i olika hotsituationer. Hon är därför i behov av ett boende som kan säkerställa hennes basala behov med struktur och scheman och som kan hantera självskadebeteende” refereras chefsöverläkaren i förvaltningsrättens dom.
Trots detta släpper förvaltningsrätten Emmas tvångsvård och hon flyttar hem till sin lägenhet i Kisa i slutet av juni. Det blir ett möte där föräldrar, representanter från kommun och psykiatrin deltar, men när Emma väl flyttar hem saknas skyddsnätet. Det tar tid innan det kommunala stödet kommer igång. Hon kommer hem till en tom lägenhet och får bo hos sin mamma en tid för att hon inte vill eller kan bo själv.
Det förutspådda kaoset
Det tar inte lång tid förrän det av chefsläkaren förutspådda kaoset inträder. Emma får både lugnande medicin och sömntabletter för sin oro och ångest men biverkningar håller henne vaken om nätterna. Hon börjar återigen skada sig själv och resorna till psykakuten blir många. Hon ringer SOS, psykakuten och polisen, främst nattetid. Bara några dagar innan hon tar livet av sig förs hon till sjukhuset med skärsår i halsen som hon åsamkat sig själv, men bedöms inte självmordsbenägen av läkaren och skickas hem. Ännu i oktober månad är ingen samordnad individuell plan, SIP upprättad.
Helena minns kvällen innan Emma tog sitt liv.
– Hon kom hit med en stödperson från servicehuset för att hämta en nyckel. Hon var påtagligt påverkad av något. Upprörd och ledsen. Ändå lämnades hon av personalen vid kyrkan där hon sjunger i kör. En medlem i kören reagerade på att hon var så ledsen. Varför lämnades hon utan stöd?
Varför var det ingen som följde upp hur hon mådde på kvällen? Varför tog det hela förmiddagen för personalen att hitta henne? Varför kontaktades inte anhöriga när de upptäckte att hon var borta? Varför kom aldrig en SIP till stånd? Varför såg inte kommunen till att det fanns personal med kunskap och kompetens inom autismområdet? Varför fick Emma ansvara för sin egen medicinering? Varför förstod inte de ansvariga för Emma i kommunen vikten av fasta rutiner och struktur?
– Det gjordes många insatser för Emma från många olika håll, men hon fick aldrig någon riktig hjälp, säger Helena.
