Micce Rylander är synskadad. "Den vita käppen låg i en låda i flera år innan jag vågade ta fram och använda den", berättar han.
Micce Rylander bor dels i Stockholm och dels i Gullringen. Han la ut sitt Facebook-inlägg med hashtaggen "Ring så delar vi" bland annat i gruppen "Kindas anslagstavla". Han tänker göra samma uppmaning under nyårshelgen.
– Jag är intresserad av människor och har läst en del om ensamhet. Det är ett jättestort problem, säger Micce som numera är konstnär och föreläsare. Han var inblandad i Hultsfredsfestivalen och har bland annat jobbat på olika reklambyråer. Han menar att bakom all kreativitet finns psykologi, och det är vad som intresserar honom. Efter flera år på en pr-byrå i Småland började han inse att han borde göra något annat.
– Det hade ingenting med själva byrån att göra, men den inkommande stimulin var alldeles för låg.
Micce Rylander ställde sig själv frågan: "Om jag bara får göra en kreativ sak som jag tycker om, vad skulle jag välja då?"
Han kom fram till att det var mötet med okända människor.
– När man möter människor man känner har man ju nästan skrivit manuset i förhand. Med okända människor, då är man lite mer taggad.
Runt 2016 bad han om att få bli sparkad från sin tjänst på pr-byrån och bestämde sig för att istället träffa en ny människa varje dag under 300 dagar, ett projekt han också genomförde.
– Det förändrade mitt liv – jag flyttade till Stockholm, jag började jobba på en kursgård, jag hittade hon med det långa vackra håret, jag lärde mig segla och seglade över Medelhavet och gjorde tio nya konstutställningar.
Micce Rylander har funderat mycket över varför det är så svårt för särskilt män att be om hjälp i tuffa situationer. "Man vill ju inte ha den där 'diagnos-stämpeln' i pannan", säger han.
Innan dess hade han haft en dödslängtan. Han led av det som han kallar "kemisk allergi" – sedan 19 år är han nu nykter alkoholist.
– Det blir så mycket missförstånd när man säger det, så jag föredrar "kemisk allergi". Det är ju en sjukdom, något man är allergisk mot, men som är behandlingsbart. Men skamkänslorna kring alkoholism är stora, det är svårt att be om hjälp. Jag ville ta livet av mig, hellre än att be om hjälp. Och det är väldigt vanligt. Det är ingen som vill ha en diagnos stämplad på sig. Men trots att folk behöver prata går de sällan till en plats där de kan söka hjälp. Ofta går det fram till det att det nästan är kört innan man frågar om hjälp.
Alkohol är en av många saker man kan ha problem med. "Jag vill hellre kalla det 'kemisk allergi'", säger Micce Rylander som varit nykter i 19 år. Bilden är en arkivbild.
Med sina erfarenheter i botten kände Micce att han hade något att bidra med, och i år hörde över hundra människor från hela Sverige av sig till honom under julhelgen, tack vare att hans inlägg delats flitigt på olika Facebook-sidor. Man behöver varken säga sitt namn eller varifrån man ringer, men vissa gör det ändå.
– Människor pratar inte bara om sorgliga saker. Jag hjälpte en kvinna att välja klänning till nyår, och en ringde och berättade att hen hade sett en gravsten med namnet "Rylander" på utanför Gislaved och undrade om det var någon gammal släkting till mig. Det vet jag inte, men det samtalet handlade mest om släktforskning. Men det här med okända möten – här är ett bevis på vilka spännande grejer det kan leda fram till.
Men det har varit dystra samtal också?
– Ja, det har det ju. Mest är det detta med ensamhet. Och nyss pratade jag med en som har drogproblematik och hur rörigt det blir med familj och hela släkten. Hen ska själv bli förälder och var orolig för det. Det blir mycket sorg och tårar och förbannelse emellanåt.
Det är fler kvinnor än män som har hört av sig till Micce Rylander. "Män har svårare att be om hjälp", säger han. Bilden är en arkivbild.
Ger du råd och tips i sådana fall?
– Om nån hade gett mig goda råd under tiden jag var som sämst så hade jag bett dem dra åt helvete. Jag brukar berätta lite om hur jag gjorde och gör, men jag håller mig till det och försöker att lyssna mest. Jag har också haft några återfall och visste inte hur man bad om hjälp. Men det är ju ingen som blir glad av att någon säger "gör så här". Att säga "jag vet inte" öppnar upp för en helt annan typ av samtal.
Micce Rylander berättar att det är fler kvinnor än män som ringer honom för att prata om olika saker. Han tror att det är just för att män har svårare att be om hjälp.
– Kvinnor är bättre på att prata. Jag antar att det är av hävd och uppfostran, jag tror inte alls att det är genetiskt. Det ringer män också, men skamkänslorna när man har problem är mycket större hos män. Män har en mycket kortare dialog än vad kvinnor har. Jag tror att det har att göra med att män är mer rädda för att uttrycka sina känslor. Det blir som att man är svag och inte riktigt duglig. Skamkänslor tar mycket energi och kraft.