SmÀrtan nÀr vi pratar om kriget i Ukraina speglas i familjemedlemmarnas ansikten. HÀr syns mamma Anna och dottern Veronica, som nu befunnit sig i Axhult utanför Kisa i knappt en mÄnads tid.
Termometern visar 16 grader i Axhult, nÄgra kilometer utanför Kisa. Knopparna pÄ trÀd och buskar Àr pÄ god vÀg att spricka. KörsbÀrsblommorna svajar i den lÀtta vinden och i grÀset blommar vÀlmÄende vitsippor.
Inne i Olga Davydenkos kök sitter hennes familj â mamman Tamara, systern Anna och systerdottern Veronica. Bakom en stĂ€ngd dörr ligger systersonen Savva, ett och ett halvt Ă„r gammal, och sover.
För bara en mÄnad sedan befann sig Olgas familj i Ukraina, lÄngt borta frÄn den svenska vÄrens lugn och vÀrme.
â Jag kan inte förklara hur jag kĂ€nner mig, men det kĂ€nns bĂ€ttre nu nĂ€r familjen Ă€r hĂ€r, sĂ€ger Olga.
NÀr hon börjar att berÀtta Àr det som att solen gÄr i moln. Ett mörker fyller rummet. En kyla sveper förbi.
â Familjen kĂ€nner sig trygg hĂ€r, men nĂ€r flygplan kommer nĂ€ra sĂ„ kĂ€nns det som att kriget kommit hit. DĂ„ blir de rĂ€dda.
Hennes familjemedlemmar talar uteslutande ukrainska och Olga översÀtter deras svar pÄ vÄra frÄgor. Men, att förstÄ orden Àr egentligen inte nödvÀndigt. Ansiktsuttrycken och kÀnslorna bakom talar sitt egna, tydliga sprÄk.
Olga Àr tacksam att hennes familj har anlÀnt till hennes hus i Axhult utanför Kisa. "Jag kan bara tÀnka mig hur de pÄ plats kÀnner sig", suckar hon.
Vi frÄgar hur flykten till Sverige var. Anna talar fort, rösten darrar. En skugga drar över hennes ansikte. NÀr Tamara tar till orda bryts hennes röst och ögonen fylls av tÄrar. SjuÄriga Veronica smiter undan samtalet och gÄr vidare in i nÀsta rum, dÀr hennes lillebror ligger och sover.
Det som familjen vittnar om Ă€r svĂ„rt att greppa â död, mörker och lidande. MĂ€nniskor som förlorat armar och ben. Ukrainska invĂ„nare utan klĂ€der. FörĂ€ldrar som förlorat sina barn. Mammor med dödsĂ„ngest som skriver slĂ€ktingars telefonnummer pĂ„ sina barns ryggar, för att de inte ska riskera att bli ensamma.
â Min familj kĂ€nde en jĂ€ttestor panik. De sĂ„g skadade mĂ€nniskor, utan armar och ben. NĂ„gon hade bara T-shirt pĂ„ sig, nĂ„gon bara en sko.
Man tackar för varje dag som man fÄr vakna. Det kan familjen konstatera.
En djup suck undanslipper Olga. Hon pausar, lÄter vÀggklockans tickande ta plats i det plötsligt tysta rummet innan hon tar till orda igen:
â Min syster sĂ€ger att hon började grĂ„ta bara av att se sig om. De kunde inte kĂ€nna sig trygga nĂ„gonstans.
Hur mÄr barnen?
â I Ukraina, nĂ€r flygplanen körde över hus och nĂ€r det bombades, dĂ„ skakade fönstren. Framför allt Savva Ă€r jĂ€ttekĂ€nslig nu. HĂ€r finns inget krig, men om han hör högljudda bilar eller flygplan sĂ„ börjar han grĂ„ta och vill gömma sig.
Olga fortsÀtter:
â De bĂ„da kĂ€nner sig stressade, men speciellt Savva. Veronica förstĂ„r att hon Ă€r trygg hĂ€r, men det Ă€r stressande för henne ocksĂ„.
Savva och Veronica leker. Men, hörs höga ljud utanför fönstren sÄ greppar rÀdslan tag i dem pÄ nytt.
Barnens mamma tillika Olgas syster, Anna, vaknade av kriget den dÀr tidiga morgonen i februari.
â Anna vĂ€ckte sin man och sa att "nu kommer kriget!".
Uppgivenheten i Olgas röst nÀr hon berÀttar gÄr nÀstan att ta pÄ. LikasÄ oron.
â Min mamma bor i staden dĂ€r de första bomberna kom. Hon ringde till Anna och sa att hon hörde en jĂ€ttestor explosion.
Tamara fÄr tÄrar i ögonen nÀr hon ska berÀtta om kriget i hennes hemland, Ukraina.
Kvar i Ukraina finns flera familjemedlemmar, slÀkt och vÀnner. DÀribland Annas man, pappa till Veronica och Savva.
â Anna Ă€r orolig, inte bara för sin man utan för alla grannar ocksĂ„. Det finns smĂ„ barn, som Savva och Veronica, kvar dĂ€r. Hennes man sĂ€ger till alla grannar att om bomberna kommer nĂ€rmare, dĂ„ fĂ„r de Ă„ka och gömma sig i skogen. Han har nĂ„gra liter bensin som stĂ„r i en dunk, sĂ„ han kan hĂ€mta alla barn och Ă„ka om det behövs.
Vid hans ytterdörr stĂ„r dessutom en packad vĂ€ska, lĂ€tt att greppa i förbifarten. Den Ă€r full av förnödenheter â necessĂ€r, tĂ€ndstickor, apoteksvaror och vatten för att nĂ€mna nĂ„gra.
â VĂ€skan stĂ„r nĂ€ra dörren hela tiden. Det Ă€r inte bara han som har gjort sĂ„, utan alla har packat en vĂ€ska som de bara kan ta med sig om de behöver Ă„ka.
Det som familjen har fÄtt se och uppleva i Ukraina Àr svÄrt att förstÄ. De Àr tydligt pÄverkade av den ondska som just nu spirar i landet.
Situationen Àr, för bÄde Olga och hennes familjemedlemmar, ofattbar.
â Varför? Varför?! Det Ă€r vĂ„r stora frĂ„ga.
Men, det finns ljus i mörkret.
Ett försiktigt leende sprider sig över Olgas lĂ€ppar nĂ€r hon pratar om den vĂ€rme som hennes familjemedlemmar har mötts av. Nu vill familjen, genom Olga, tacka för den hjĂ€lp som de fĂ„tt sedan flykten frĂ„n kriget. En ynklig â men likvĂ€l viktig â tröst mitt i det fruktansvĂ€rda.
â NĂ€r de reste frĂ„n Ukraina till Polen fick de hjĂ€lp med mat, klĂ€der och sovplats. Hit har alla grannar kommit, vĂ€lkomnat och erbjudit sin hjĂ€lp. Anna har lĂ€mnat sin man och sitt land och kĂ€nner stress och oro, men hĂ€r kĂ€nner de sig plötsligt lite varmare.
Efter ungefÀr en timmes samtal vaknar Savva. Han Àr tydligt pÄverkad av sina krigsupplevelser, enligt familjen, men han ler charmigt mot kameran och visar gÀrna upp sina leksaker.