Hjälp till med det du kan. Det är Carinas önskemål när det gäller flyktingar som når vårt närområde. "Har ditt barn en fritidsaktivitet och du träffar en familj med barn i samma ålder, fråga om det barnet kan få följa med i samma grupp. Det tänker jag alla föreningar i Kisa ställer upp på, även om det skulle fela något i ålder", tipsar hon.
– Att vara en vän, det är inte så svårt.
Det säger Carina Selhammar, som sitter i en hammock i familjens trädgård utanför Kisa. Bredvid sig har hon en kelig katt och det treårige charmtrollet Natanael. Maken Axel är inne och brygger kaffe.
– Det här känns också som en viktig del i Natanaels uppfostran, att visa honom att vi är snälla när det kommer människor som behöver en kompis. Någonstans har jag fått för mig att det är så man gör, att man måste ställa upp.
Carina rycker lätt på axlarna, fortsätter:
– Precis som vi hade en pandemi att förhålla oss till förut så har vi ett krig nu som vi också måste förhålla oss till.
"Vi hoppas lite på att få kontakt med en annan barnfamilj som kanske har barn i Natanaels ålder, för att kunna ses och leka och få en vardag tillsammans", säger Carina. Ingen ska behöva komma hit och känna att det inte finns någon som bryr sig.
Varifrån kom idén att finnas där som vän?
– När kriget började och jag först insåg att det kommer att komma flyktingar, då kändes det givet att vi måste hjälpa till på något sätt. Vi kanske inte kan hjälpa till genom att skänka massor saker, men vi kan hjälpa till genom att vara en kompis åt någon som kommer hit och inte känner någon. Man måste ju inte engagera sig stort. Kan du som privatperson hjälpa till bara med något så är det bra.
Carina avskräcks inte av eventuella språkbarriärer.
– Jag tänker att man kan prata med människor trots att man inte kan samma språk. Det går att kommunicera och ha trevligt med någon ändå, med hjälp av kroppsspråk och leenden.
"Du kan bygga en vänskap utan att prata samma språk", säger Carina. Hon är inte orolig för varken kulturkrockar eller språkbarriärer när det kommer till att agera vän åt ukrainska flyktingar.
Förhoppningen är att fler Kindabor ska haka på vänskapsinitiativet.
– Får man veta att man kan hjälpa till och på vilket sätt så tänker jag att många säkert vill, men det är inte alltid lätt att komma på idén själv. Förhoppningsvis finns det fler som skulle kunna vara en vän, så att alla som kommer kan känna att de har någon från start. Vi vill att alla ska ha någon som välkomnar en.
Carina och Axel har pratat med Natanael om ämnet, på hans nivå.
– Vi har sagt att om det kommer någon till Kisa som inte känner någon, då kan vi bli den personens kompis.
Familjen Selhammar har en barnbok som heter "Ensammast i världen", som de ofta läser. Den handlar om en ensam kattunge som inte har någonstans att bo. "Som vuxen förstår jag att den handlar om ett barn på flykt och att man ska våga öppna upp för att vara en vän", säger Carina. Genom boken har samtalet med Nathanael blivit naturligt och han är införstådd med att familjen kanske kommer att få nya vänner framöver.
Hon vänder sig mot sonen som nöjt tuggar på en äpplehalva.
– Tror du att vi kommer att få en kompis?
Natanael nickar jakande. När han får frågan hur man är en bra kompis så funderar han en stund innan han utbrister:
– Man leker! Man kan köra stora traktorer med flak.
"Vet man att det kommer en buss med flyktingar, då kan det stå en vänfamilj eller en bara en person som är redo att ta emot och vara den där vännen åt dem som kommer", säger Carina. När man är en vän kan man leka med traktorer, tipsar Nathanael, tre år.
Treåringen blir snart rastlös och klättrar ur hammocken för att leka. Kvar sitter vi tillsammans med Carina. Hennes tanke är också att kunna bidra med stöd och hjälp.
– Det står ju mycket i tidningarna om att många ukrainare inte är vaccinerade mot covid-19, men hur ska de veta hur de ska göra för att bli vaccinerade här? Där kanske jag kan hjälpa till, till exempel. Eller om någon behöver gå till tandläkaren, hur gör man det? Det kanske är lättare för mig att ringa och ställa frågan än vad det är för dem.
Axel, Carinas make och Natanaels pappa, är med på beslutet att ställa upp för potentiella flyktingar. "Vi är ju en familj", konstaterar Carina.
Carina funderar, fortsätter sedan:
– Både jag och Axel är lärare så kommer det skolbarn som behöver hjälp med läxor, då kan vi hjälpa till med det också. Likadant med vuxna som ska lära sig svenska. Du lär dig ju mycket snabbare genom att leka och prova än att försöka lära dig på egen hand.
Men, det allra viktigaste är nog vänskapen. Någon att lita på. Någon att skratta med. Någon att ringa.
– Det känns inte så svårt att hjälpa till. Jag har ju andra vänner, varför skulle jag inte kunna vara vän åt någon som kommer från Ukraina? Att vara den där kompisen som alla vill ha – som man kan ringa om det är jobbigt, hitta på saker med, berätta saker för... Erbjud det du kan!