Kommunalrådet Hans Måhagen (S) säger att frågan om en simhall i kommunal regi inte är aktuell inom överskådlig tid.
– Bakgrunden är de stora investeringar som brandstation, LSS-boende och Rimforsa skola som vi i majoriteten prioriterar.
Han tror över huvud taget att kommunen får svårt att bygga ett badhus. Möjligen i samverkan med en privat aktör.
Då var det annat ljud i skällan 1966 när styrelsen i Kinda härads sparbank överlämnade 12 000 kronor till dåvarande Västra Kinda kommun.
Pengarna var "grundplåt vid uppförandet av en simhall i Kisa". I dagens penningvärde motsvarar det nästan 107 000 kronor.
Bankens förhoppning var att även kommunen skulle bidra så att simhallen kunde förverkligas.
Det politiska initiativet dröjde till 1968 när en kvartett Socialdemokrater lämnade en motion till kommunalfullmäktige.
Enligt förslaget skulle kommunen följa sparbankens exempel genom att efter ekonomiska möjligheter sätta av pengar i en simhallsfond.
Den bildades ett år senare och 75 000 kronor sattes av, vilket motsvarar cirka 613 000 kronor i dag.
Ett konkret förslag med modell på simhall låg färdigt 1972. Den skulle byggas i anslutning till den nyuppförda Värgårdsskolan.
Frågan var bara hur uppvärmningen skulle ske. Utredningen drog ut på tiden och sannolikt var det här som simhallsdrömmen började spricka.
I slutet av 1973 ströps oljeleveranserna till Sverige och de ekonomiska förutsättningarna förändrades snabbt.
Både sparbanken och nybildade Kinda kommun fortsatte dock att pytsa in pengar i simhallsfonden.
Men vid ingången till 1980-talet hade synen på fonden förändrats.
När sensommarmörkret sänkte sig över Kinda i augusti 1984 svepte snåla ekonomiska vindar runt Stora torget och kommunhuset i Kisa.
Med kärvare tider fick kommunen allt svårare att klara finansieringar och nödvändiga investeringar.
Den borgerliga majoriteten med Centern vid rodret föreslog att simhallspengarna skulle överföras till den allmänna investeringsfonden.
Allt för att undvika en skattehöjning. Men när frågan nådde kommunfullmäktige ville socialdemokraterna hellre höja skatten för att klara ekonomin.
Då skulle också simhallsfonden räddas. Förslagen ställdes mot varandra där borgarnas förslag vann.
Simhallspengarna, 1 767 000 kronor, fördes över till den allmänna investeringsfonden. Pengar som senare togs till renoveringen av skolan i Horn.
Kvar fanns nu bara sparbankens grundplåt. 1983 upphörde de kontinuerliga insättningarna. Men pengarna förräntade sig.
Som mest fanns 523 532 kronor och 63 öre på bankboken den 31 december 1997.
Då hade de ekonomiska tumskruvarna dragits åt ytterligare i Kinda. Det gick så långt att beslutsfattarna inte ansåg sig ha råd att bidra med pengar till simundervisning i kommunen.
Snart gick simskolornas verksamhet på knäna. Utbildade lärare saknades, utrustningen var för gammal och badbryggorna ruttnade sönder.
Sparbankens pengar för en simhall fick istället rädda simskolorna från att drunkna. Ändå levde drömmen om ett inomhusbad vidare.
Vintern 2000 lämnade dåvarande Kindapartiet in en motion med förslag på en utredning kring ett ekologiskt badhus.
Men partiets gröna visioner gick på pumpen i både kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Och i juni 2000 sa dåvarande kommunalrådet Majlis Johansson (S) till Corren att drömmen om ett badhus sannolikt aldrig kommer att bli verklighet.
Sedan dess har frågan väckts på nytt efter medborgarförslag från kommuninvånare.
Utan framgång.