Femton sektioner stålstaket har renoverats till barnens glädje.
Det är öppen kyrka och kyrkklockorna ringer andäktigt när de värmande solstrålarna får det nyrenoverade och nymålade staketet att glänsa vid Ann Johanssons förfäders familjegrav.
– Vi har lagt ned vår själ i det här staketet. Det var ärofyllt att få göra det. Ungefär 65 timmar tog det, så nu håller det nog i hundra år till.
Runt om på kyrkogården sitter små skyltar här och där med texten återlämnad på. I kontrast till dessa står staketet nu i sin forna glans. Ett otroligt arbete är gjort av den som en gång tillverkade det i slutet av 1800-talet. Sektionerna är femton till antalet och cirka 120 centimeter långa. Varje sektions slut är krönt med staketknoppar och stjärnor.
Till skillnad från många andra gravvårdsstaket är detta inte enbart pinnar med spjutspetsar utan har en massa smidda böjar överallt. Ett staket som stått emot väder och vind i 131 år.
Ann Johansson vid Tidersrums kyrka där hon vigt sig, döpt sina barn och har sin familjegrav.
Men det var illa medfaret när Ann Johanssons mamma och hennes kusin bestämde sig för att bekosta en restaurering.
– Det hade inte kunnat vänta längre. Det hade inte gått att rädda om det dröjt mycket mer, berättar Magnus Edgar på Edgars industriservice i Kisa som utfört arbetet.
Det blev mycket jobb med att restaurera det på gammalt vis. Sen blev det blästrat och grundlackat två gånger och därefter målat två gånger. Något som inte gjordes av sig självt.
– Jag grävde djupt i färgbranschen och det bästa som fanns det köpte jag, konstaterar Magnus Edgar.
Ann visar den äldsta stenen som tillhör hennes mormors morfars far Carl Georg Westerberg. Han föddes 1805 och kom till Björntorp som man nästan kan se bakom den gamla prästgården i bakgrunden. När han dog 1890 lät han begravas i denna familjegrav. På en sten bredvid står namnet Gunhild två gånger.
Två av de fem stenarna vid familjegraven. En liggande tillhör Astrid, en syster till Anns mormor.
– Den sista Gunhild är min mormor. På nästa sten syns hennes mamma Laura och hennes mormor och morfar är Sven-August och Josefina.
En liggande sten tillhör Astrid, Anns mormors syster. Stenarna är fem till antalet. Formen på staketet förbryllar. Det är som om det vore utbyggt en gång. Kanske är det så.
– Vi har ingen dokumentation om gravarna, säger Ann.
Det är generationernas arv och värt att bevara, säger Ann Johansson.
Varför är det så viktigt för dig att satsa på ett staket kring några gravvårdar?
– Staketet är vårat, inte kyrkans. Det är ju generationernas arv och värt att bevara, konstaterar hon. Man måste bevara lite gammalt också.
Ann och hennes släktingar är mycket nöjda och glada över att staketet är räddat för eftervärlden.