Alice Sandberg tog jägarexamen 2016. Sedan dess har hon märkt av hur svårt det kan vara att vara kvinnlig jägare.
– Majoriteten av de man jagar med är jättetrevliga och bemöter en hur bra som helst, men det finns problematik kring kvinnosyn och jämställdhetsfrågor inom jakten, säger Alice Sandberg, som tog jägarexamen 2016.
Corren intervjuade henne i samband med den officiella älgjaktspremiären 2019, då kvinnliga jägare valde att ansluta sig till metoo-rörelsen med uppropet #Vigörpatronur. Alice vittnade då om sexuella trakasserier samt bristande respekt för henne som jägare på grund av att hon är kvinna.
Sedan uppropet har frågan lyfts mer bland de stora jaktorganisationerna, men i det stora hela finns problematiken kvar, menar hon.
– Det pratas lite mer om problemen nu och de stora jaktorganisationerna har till exempel utbildningar i jämställdhet. Det är jättebra, men det är också då man verkligen märker att det finns motstånd.
Hon fortsätter:
– Det finns till exempel något som heter statligt jaktkort som alla jägare måste betala in till varje år. Den potten av pengar fördelas sedan mellan olika ändamål inom jakt. I år ska en viss summa fördelas till forskning kring jämställdhet och det har lett till ett ramaskri bland vissa.
Förra året tog Alices lillasyster Jenny Olovsson jägarexamen. Även hon vittnar om problematiken.
– Man blir ledsen och besviken. Jag förstår inte hur man inte kan bry sig om andra människor, för det är ju det som det handlar om, säger hon.
Förra året tog Jenny Olovsson (t v) jägarexamen. Storasystern Alice Sandberg har varit jägare i flera år.
Men det faktum att högre jaktorganisationer lyssnar till kvinnliga jägares upplevelser och vill forska i jämställdhet är positivt, tycker systrarna. Samtidigt belyser Alice att ansvaret i frågan bör läggas över mer på männen.
– De måste ta ett större ansvar, vilja lära sig, våga fråga och ta hjälp av oss kvinnor. Även om en viss man tänker att han inte beter sig så, så är han medskyldig om han inte säger ifrån. Man måste peta i småsaker för att göra en större förändring.
Men Alice och Jenny har ändå förståelse för att en större förändring i jämställdhetsfrågan inte kan förväntas ske snabbt.
– Det handlar ju om strukturer och normer som måste förändras och det går inte på en dag. De här problemen finns i samhället i stort, men man kan verkligen applicera de på jakten eftersom det är en så mansdominerad hobby, säger Alice.
Det är inte alltid lätt att vara kvinnlig jägare. Det belyser systrarna Alice Sandberg och Jenny Olovsson.
Torbjörn Larsson, ordförande i Svenska Jägareförbundet, menar liksom Alice och Jenny att de flesta män välkomnar kvinnor in i jakten, men att det också finns de som inte gör det.
– Jag vet att vissa kvinnor tycker det är jobbigt att komma till en skjutbana där de får ta emot kommentarer och det är inte acceptabelt.
Hur ser du på det faktum att vissa kritiserar jämställdhetsarbetet inom jakten?
– Efter vittnesmålen som kommit fram genom uppropet #Vigörpatronur borde man fundera mer än en gång innan man kritiserar öppenhet. Ska jakten ha acceptans i framtiden måste alla vara välkomna.
Och det är inte bara kvinnorna som själva ska bära ansvaret, fortsätter han.
– Om det finns skit att ta hand om inom jägarkåren, då är vi de första som ska lösa det.
Vad har ni gjort konkret?
– Vi har arbetat med våra riktlinjer mot kränkande särbehandling i hela organisationen och varit tydliga med allas ansvar att säga ifrån om man ser något som inte är schysst.
Torbjörn berättar att Svenska Jägareförbundet även uttalat sig till stöd för uppropet #Vigörpatronur.
– Svenska Jägareförbundet har nolltolerans mot kränkande särbehandling.