I konferensrummet i Linköping finns ett bord liknande reaktionsbordet där duellerna i "Mästarnas mästare" avgörs. "Det kanske är tur att pappa och jag inte kommer att jobba ihop", säger Linnea och skrattar. Hennes son Björn fascineras av ljusspelet från stavarna.
I juli köpte företagaren Per Lindqvist KindaGurka som sedan starten 1958 har saltat gurka utanför Rimforsa. I januari tar hans dotter Linnea Rocke över som platschef och blir den som ska förvalta grundaren Sivert Lundgrens hemliga recept.
Linnea är för tillfället mammaledig med sonen Björn. Eftersom hon tillträder som platschef i januari har hon ännu inte upplevt det tryck som kommer under sommaren.
Är du nervös inför tillträdet?
– Jag vet inte hur det är med pappa här, men jag tänker att det löser sig, säger Linnea med ett skratt.
Håkan och Maria Ström, som i tjugo år har drivit företaget, är kvar ett tag till.
– De är fantastiska människor. Det känns skönt att ha dem som mentorer. De är måna om att det ska bli bra, säger Linnea.
Trots att Linnea inte är så nervös ser både hon och Per ett visst problem med framtiden.
– Vi vet inte hur vi ska ersätta Håkan. Han sitter på väldigt mycket kunskap och kontakter, säger Per.
Att KindaGurka behåller sitt namn råder det inga oklarheter kring.
– Det är ett fantastiskt bra namn och varumärke, säger Per.
– Vi byter inte logga heller, säger Linnea.
Den vita saltgurkan fick förra året skyddad status i EU, vilket fungerar som en kvalitetsstämpel. I EU-kommissionens pressmeddelande stod bland annat att gurkan är "mycket knaprigare än andra färska saltade gurkor".
Loggan har funnits med sedan starten. Egentligen var idén bakom företaget att göra lutfisk, men det visade sig ekonomiskt katastrofalt. Istället plockade Sivert fram sin mors gamla recept på saltgurka, det recept som bevarats så hemligt i alla år.
Kommer ni att ändra det hemliga receptet för gurkan?
– Inte ett dugg! Man ändrar inte på Kindas gröna guld, säger Linnea.
Linnea föredrar den gröna gurkan. "Den är så förknippad med sommar", säger hon.
Planen är att företaget ska växa. I skrivande stund byggs lokalerna ut. Per berättar att de har lite andra idéer kring "hela Kindapaketet", som han uttrycker det. Bland annat har de införskaffat en såsmaskin för att kunna framställa sådant som tzatziki och gurkmajonnäs.
Familjen har ett antal anläggningar runt om i Sverige, bland annat Korvgubben i Norrköping och Mantorpsköket i Mantorp. All produktion flyttas till Kinda.
– Det kommer att bli koncentrerat till vår anläggning, vilket underlättar logistiken, säger Per.
Ihop med den välkända KindaGurkan kommer alltså även andra produkter, som räksallad, potatissallad och charkprodukter, att tillverkas i samma lokal. Det är därför lokalerna nu byggs ut. Hur många anställda det kommer att bli totalt är inte riktigt bestämt än.
– Vi ser en efterfrågan på sådant som är svenskt och lokalproducerat, säger Per.
– Vi köper gurkan lokalt. Det kommer vi att göra så länge det inte råder brist på gurka. Det är ju vädret i Sverige som kan ställa till det, tillägger Linnea.
Linnea Rocke med sonen Björn utanför KindaGurka där tillbyggnad pågår. "Det är roligt att jobba i en mindre kommun. Det blir mer personligt", säger Linnea.
Den vita gurkan, som är speciell för KindaGurka, växer bara i Östergötland.
– Så den kommer vi verkligen att värna om, säger Linnea.
Det är en sommarprodukt, vilket Linnea tror är ganska bra.
– Då blir det att man längtar efter den när den börjar komma runt påsk. En sen påsk är bättre för KindaGurka, brukar man säga, säger hon.
Är den vita gurkan svår att odla?
– Den är mycket mer komplicerad att ha att göra med än grön gurka. Den behöver beskäras mycket, mycket mer och är känsligare än grön gurka, svarar Linnea.
– Det måste också vara rätt förutsättningar i växthuset vad gäller vattenhalt och temperatur. Den får inte utsättas för drag, tillägger Per.
– Det är som att vårda Björn, säger Linnea med ett skratt och tittar på sin son som kryper på golvet och fascineras av en fjärrkontroll.
Vilken gurka föredrar du?
– Jag gillar den gröna bäst, men pappa föredrar den vita, säger Linnea.
– Den är ju så unik, säger Per.