Lars Jonsson började med läderhantverk av en slump. Sin första väska gjorde han 1975.
Solen skiner över Opphem Lyckås, där Lars Jonsson bor sedan 1989. Han har en förkärlek för landet, trots att han är uppvuxen i stan. Nu sitter han på en stol i verkstaden hemma i trädgården, där han sysslar med sadelmakeri. Arbetsbänken liksom väggarna är fulla av material och färdiga hantverk.
– Jag har hållit på i 45 år, men det var bara en tillfällighet att jag började, berättar Lars och fortsätter:
– Min första väska gjorde jag 1975. Jag behövde en fotoväska att lägga min kamera i, så den slet jag med i många veckor. Då visste jag egentligen ingenting om läder.
Tio år senare registrerade Lars sin firma. Sedan dess har han bedrivit verksamheten Jonssons sadelmakeri vid sidan av andra heltidsyrken.
– Verksamheten har aldrig varit på heltid, utan den har alltid varit vid sidan om. Jag började med att göra väskor åt mina arbetskamrater. Först hyrde jag ett rum och sedan en verkstad, men när vi flyttade hit byggde vi den här verkstaden.
Genom åren har Lars arbetat inom LSS, som verksamhetschef på olika gruppbostäder, ett arbete han sett som väldigt givande. Vad gäller läderhantverket är han självlärd.
– Jag har ingen formell utbildning till sadelmakare, utan jag har lärt mig själv och testat på det mesta faktiskt. Å ena sidan har jag inte kunnat specialisera mig väldigt djupt i något speciellt, men samtidigt har bredden varit väldigt tillfredsställande.
Lars i dörröppningen till sin verkstad, som ligger i trädgården vid hans bostadshus.
Just nu lever Lars ett, vad han själv beskriver det som, "ganska stilla pensionärsliv".
– Jag har fått en stroke vid två tillfällen och jag är rätt begränsad nu, så jag kan inte jobba fullt ut med vänsterhanden, berättar han.
Därför har han sedan 2018 hjälp av en lärling.
– Han är jätteduktig. Jag sköter mycket mailkontakt och papper nu, medan Kalle gör arbeten. Vi diskuterar fortfarande problem och jag ger råd och svarar på frågor, men det mesta gör han på egen hand. Sedan äter vi lunch ihop varje dag.
Kalle tog kontakt med Lars för att få hjälp att göra ett fodral till sin flöjt. Sedan blev han kvar.
– Det blev så att han fick göra fodralet själv, men med min handledning. Sedan har han stannat, berättar Lars.
Lars startade sin verksamhet Jonssons sadelmakeri 1985.
Kalle är hans första kollega inom verksamheten.
– Det har varit både stressande och lugnande att vara ensam innan. Jag har alltid haft något som legat och väntat i verkstan, eftersom jag alltid haft familj och heltidsjobb. Jag har också haft svårt att säga nej. Samtidigt har det nästan varit lite terapi att komma hit och jobba med handsöm. Man blir lugn av det.
Sin kreativa sida tror Lars kan komma från hans pappa, som var möbelsnickare.
– Man kanske kan tro lite på gener, men jag tror ändå att de flesta människor tycker att någon form av hantverk är härligt. Jag är inte så konstnärlig av mig, men jag gillar att skapa med händerna. Att få ett resultat är nog det som är mest lockande.
Lokalen där Lars håller till.
Hur länge tror du att du kommer mäkta med att bedriva denna verksamhet?
– Det vet jag inte. Man kan ju naturligtvis låsa och inte gå hit mer bara, men det är ju rätt mycket prylar här inne så jag måste nog ändå bestämma mig innan. Jag får ta det som det kommer.
Att sluta kommer nog kännas tungt, tror Lars.
– Men när man inte orkar mer får man väl helt enkelt göra sig av med grejerna.
Som pensionär vill Lars bara njuta av tillvaron och få rå om sina barn och barnbarn.
– Jag har ju på sätt och vis ett pensionärsliv redan. Jag är väldigt lyckligt lottad faktiskt, som har min familj att krama om.