Nicklas Leander gör sig redo för ännu en arbetsdag.
04:00
Nicklas Leander är en morgonmänniska. Att kliva upp strax efter tre och ta bilen från hemmet i Björkfors till bussdepån vid Karleby strax utanför Kisa är för honom den mest naturliga sak i världen.
– Jag är inställd på de här tiderna. Det är samma tider varje dag.
Samma tider varje dag innebär att arbetsdagen börjar 04:00 och slutar 12:45.
Det har ännu inte blivit riktigt ljust och fortfarande en smula kyligt. Nicklas är skrudad från topp till tå i Östgötatrafikens outfit: vit skjorta, gråa byxor, kavaj och väst. Slipsen är grön.
Han låser upp dörren till kontoret. Innan han ska inspektera bussarna måste han stämpla in. Sen en tid är han huvudkontoret i Linköpings förlängda arm. Det innebär att han har en uppstartsjänst med visst driftansvar. Varje morgon kontrollerar han samtliga bussar som står på depån. Fungerar allt som det ska? Är något trasigt? Måste han göra en felanmälan?
Mitt i morgonbestyren. Nicklas Leanders arbetspass börjar 04:00.
Alla bussar måste kontrolleras varje morgon.
När de första morgonbestyren på kontoret är avklarade går han ut till bussarna, som än så länge sover gott. De ska de inte göra så länge till. Nicklas drar igång med besiktningen.
Bussarna frustar, blinkar, piper och tjuter. Det är mycket som ska kollas och säkerställas innan en buss är klar för avfärd. Varje buss har sin särpräglade karaktär. En är extra tjurig och vill inte samarbeta, trots upprepade försök.
– De är verkligen personligheter, säger Nicklas.
Om någon vet så är det han. I 18 år har han arbetat som busschaufför.
– Jag började vintern 2004. Då tänkte jag inte att "det här ska jag göra resten av livet".
Han hade avslutat sina folkhögskolestudier och hade ingen aning om vad han skulle göra.
– Men så tänkte jag att köra buss kan jag väl göra ett tag. Sen trivdes jag.
På den vägen är det. Han älskar sitt jobb. Kanske ligger det i blodet. Nicklas mamma var busschaufför.
Kaffepaus är ett måste varje morgon.
05:30
39:ans buss mot Linköping rullar ut från bussdepån. Utanför passerar det lilla samhället som ännu sover stilla. Bussen stånkar sig upp för Konsumbacken. Vid Kulla stannar vi och släpper på ett par morgonpigga pendlare. Sen vidare ner mot stationen för att hämta fler.
Det är sällan särskilt många som åker såhär tidigt. I synnerhet på fredagar, berättar Nicklas. Men några har ändå tagit sig upp. Nicklas hälsar vänligt och glatt på alla som stiger på. Och de hälsar tillbaka. Lika vänligt och lika glatt.
Att vara busschaufför på en liten ort i en liten kommun har sin fördelar. Kanske även nackdelar. Nicklas berättar att folk ofta känner igen, men inte riktigt kan placera, honom.
– Möter jag folk i mina civila kläder på byn brukar de titta till, men verkar inte koppla att det är mig de åker med när de åker buss.
Privat åker inte Nicklas Leander särskilt ofta. Men när han gör det sitter han gärna på dubbeldäckarnas övervåning.
Via skärmar framme vid förarplatsen kan Nicklas Leander kolla läget i bussen.
Vi är framme i Rimforsa. Där väntar ett helt gäng som alla ska med bussen. När alla är påsläppta stängs dörrarna och vi glider iväg norrut på riksväg 23/34.
Det är tyst på bussen. Något enstaka ord från en och annan passagerare. Solen stiger snabbt på himlen och lovar sol resten av dagen. Vid Teknikringen börjar folk droppa av. Samma scen upprepas. De tackar för god körning och ropar hejdå till Nicklas.
Klockan är 06:52 och vi är framme i Linköping. Nu ska vi byta buss och ta 546 som tar oss via US tillbaka till Kisa.
"När man kör professionellt företräder vi Östgöta Trafiken och Nobina.Man måste tänka sig för vad man gör. Det finns kollegor som visar långfingret, men det hör inte hemma här", säger Nicklas Leander.
"Det är sällsynt med en tom buss", menar Nicklas Leander. "Men när det händer kan man skruva upp radion och bara njuta."
07:05
Nu är det morgon på riktigt. Det är betydligt fler människor på bussen. Vissa försjunkna i sina böcker och telefoner, andra i tankar.
Nicklas mage har börjat kurra. Han kan inte äta frukost tidigt. I början försökte han. Då kom den upp halvvägs till Kisa.
– Känner jag mig trött kan jag dricka vatten. Slår tröttheten till är det viktigt att sträcka på sig eller tugga tuggummi. Är det riktigt illa kan jag stanna bussen och gå ett varv runt bussen. Man får låtsas att det är något som måste kollas. Då får man både röra på sig plus en nypa frisk luft.
Kossor, får och hästar passerar. Till och med några hjortar. När bussen stannar i Rimforsa väntar en hög med skolungdomar.
Temperaturen och stämningen stiger genast i bussen. Det är tydligt att ungdomarna känner Nicklas och att han känner dem.
– Jag är mån om att bygga en relation till dem, säger han och stänger av motorn.
Detta är en väl beprövad morgonrutin. Nicklas går runt i dubbeldäckaren, snackar en stund med dem och frågar hur läget är.
– Pressen är här. Ta på säkerhetsbältena! Make us proud!
Kontakten med ungdomarna värnar Nicklas Leander om.
08:30
När vi lämnar över bussen till Nicklas kollega tar stationsbilen tillbaka till depån. Men först har Nicklas ett mycket viktigt ärende. Eftersom det är fredag stannar han till vid Richts kafé och köper en räkmacka. Det gör han varje fredag och personalen vet vid det här laget vad han vill ha.
Tio minuter senare är det äntligen dags för frukost och kaffe i det lilla dagrummet och pratar medan tv:n mumlar i bakgrunden.
Vid 10-tiden är rasten är slut. Nu är väntar dagens andra tur in till Linköping.
Räkmackan är en fredagstradition. Utan räkmacka, ingen helg!
10:05
Nicklas styr än en gång 39:ans buss mot Linköping. Samhället har vaknat. Turen, som ibland kan vara fullsatt, ibland bara ha några få resenärer, får idag en relativt blygsam skara resenärer.
Bussen tuffar på genom Östergyllen. Nicklas kan varenda kurva, varenda krok – ja, vartenda liten ojämnhet i vägen. Efter ett tag glider samtalet in på mer allvarliga ämnen. Som om hur det är handskas med sura människor, få utskällningar och mer eller mindre omotiverad kritik.
Nicklas är noga med att poängtera att det flesta är trevliga. Men som busschaufför får man under sin arbetsdag möta många olika sorters människor i olika faser av livet. Alla har sin dagsform. Vissa trevliga. Andra inte lika trevliga. Vissa har en dålig dag, andra är sura för att bussen är försenad.
– Har man en bra förklaring köper folk det. Ger man bara information till kunderna så är det ofta lugnt, säger han och fortsätter:
– Man får vad man ger. Man skördar det man sår. Alla dessa slitna uttryck, säger han och ler snett.
Han fortsätter:
– Roligast är att möta resenärerna. Att vara en del av någons liv. De har ingen aning om vem jag är, ändå är jag en viktig kugge i deras liv.
Nicklas Leander är även del av brandvärnet i Björkfors. "Jag gillar att lösa problem", säger han och medger att han är något av en logistiker.
Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man kör buss. Mycket kan hända på vägen.
Vissa pendlare har han följt från skolålder till det att de blivit vuxna. Under åren har han fått ta del av många öden, livsberättelser och tvingats tjuvlyssna till ett och annat högljutt (mobil)samtal.
Själv förblir han nästan inkognito.
En man som trivs bäst ute i naturen tycker om att baka, laga mat och gå på LFCs matcher med sin systerdotter. Favoritmaten är lasagne och kroppkakor. Och han är riktigt svag för mazariner.
– Jag försökte mig på att göra ett gäng för ett tag sen. Vilket jobb! Det tog tre timmar!
Men gott blev det.
Däremot har allt i livet inte varit så gott.
Nicklas är född i Linköping och växte upp på Glyttingevägen i Ryd.
Barndomsåren präglades av ångest och oro. Skolan var kämpig och han utsattes för mobbing. I högstadiet bytte han till en waldorfskola strax utanför Norrköping.
– Där var det en helt annan stämning.
Han är tyst en stund.
– Barn ka vara så grymma, säger han.
Som liten drömde Nicklas Leander först om att bli bilmekaniker. Sen hantverkare och att hålla på med skapande. Det blev ingetdera. Istället blev han busschaufför på heltid.
Men trots att det blev bättre satt mönstren kvar. Han har fått lära sig att välja guldkornen i livet och fokusera på det positiva i livet.
– Idag mår jag jättebra. Jag har väldigt sällan känningar åt de hållen.
Han bor på landet, i sitt älskade Björkfors och har människor omkring sig som tror på honom.
Att han idag till slut har nått inre frid beror bland annat på jobbet.
– Trivs man inte i jobbet spiller det över.
Den sävliga landsortstrafiken börjar övergå i ett mer hetsigt tempo när vi närmar oss Linköpings yttre kretsar. Nicklas har aldrig kört stadsbuss. Andra turer kör han dock ibland, mellan Linköping och Ljungsbro, Motala eller Finspång.
På senare tid har han även ägnat en hel del av sin tjänst till att utbilda nya busschaufförer i hur de kollektiva resorna kan göras mer miljövänliga.
Att vara lugn, metodisk och pedagogisk är egenskaper som Nicklas utvecklat på senare tid.
– Jag har lugnat ner mig med åren, säger han.
Bussdepån i Kallerstad Linköping. Här får bussarna all den service de behöver.
11:07
Framme i Linköping. När alla har klivit av kör vi vidare mot depån i Kallerstad. Där ska vi lämna in vår buss som ska bli omhändertagen. Städ, tvätt och service väntar. Istället ska vi få en ny buss och ta den, på samma tur, ner till Kisa. Nästan en halvtimme senare åker vi från depån.
Redan vid resecentrum står det klart att detta är gymnasieelevernas buss. Fler och fler kliver på vartefter stoppen i Linköping avverkas.
– Linköping är vackert, särskilt i backspegeln, skämtar Nicklas.
Bussen passerar en 70-skylt. Nicklas släpper på gasen, och skyndar långsamt mot helgen.
Vid Brokinds vägkors börjar Nicklas prata om gamla stammisar, original som han känner varmt för. Det är herrn med rullatorn och den gamla damen som själv hade varit busschaufför. Sen finns också tjejen som somnade så gott och följde med hela vägen upp till Kisadepån.
Ibland möter han också människor som uppenbart inte mår bra.
– Alla bär på något. Det måste man ha med sig i alla serviceyrken. Jag som givare av service måste hitta en nivå som hittar just den personen.
Medmänsklighet är ett ord som Nicklas ofta återvänder till. Ibland finns det människor som måste få hjälp, som inte kan lämnas vind för våg när det klivit av bussen.
– Visst har vi ett yrkesmässigt ansvar, men jag tycker att man även har ett ansvar som människa.
Efter en hård arbetsdag står helgen för dörren. Men först ska Nicklas Leander hem och städa.
Klockan är 12:45. Arbetsdagen är slut. Nu väntar två dagars ledighet. Nicklas ska bara chilla (efter att ha städat först). Kanske blir det årets första dopp.