Innan våldtäkten var Johanna en lung och harmonisk nioåring, som gillade att ta det lite lugnt. Nu maler oron ständigt i hennes kropp och hon har svårt att sova.
Det har gått tre månader sedan det hände. Det som fått en hel familj att tappa fotfästet. Där varje dag handlar om att hålla sig över vattenytan för att kunna sköta den dagliga ruljangsen. Det som måste göras.
I centrum står en liten flicka, nio år gammal. Vi kan kalla henne Johanna. Hon älskar att rita och pyssla. Och att rida på hästen de har tillgång till två dagar i veckan. Eller vi kanske ska säga älskade. Nu finns inte längre ro i hennes kropp att göra det som hon tyckt så mycket om. I stället fyller hon dagarna med andra aktiviteter. Utan stopp.
– Det är ett sätt att fly från det jobbiga, inte ens nattetid kommer hon till ro. Hon sover nästan inte alls, säger hennes mamma, som vi kallar Anna.
När vi hälsar på hemma hos familjen i Kimstad, gör Johanna sitt första försök att cykla i väg på egen hand, förbi platsen som sannolikt alltid kommer att vara förknippad med ångest för henne.
– Jag ska träffa kompisar vid pizzerian, viskar hon nästan ohörbart. Så tar hon på sig sin rosa cykelhjälm och ger sig iväg.
Hon lovar att ringa när hon är framme.
Föräldrarna ser lättade ut.
– Det känns som ett steg i rätt riktning, säger Anna
– Men det är långt ifrån samma tjej som åkte i väg till skolan den där dagen den 15 april, tillägger hennes pappa som här får heta Björn.
Björn och Anna har hört av sig till oss. De vill berätta om händelsen som helt slagit omkull familjens liv. De vill framför allt skapa debatt om rimligheten med villkorlig frigivning av tidigare dömda brottslingar. I synnerhet där barn är offren. För just den frågan blev brännhet för dem, den 15 april i år.
Det är då den tragiska nyheten når media. En ung flicka har blivit våldtagen i en skogsdunge i Kimstad. Tack vare snabba polisinsatser grips en 39-årig man. Han åtalas senare för flera brott riktade mot henne, bland annat för grov våldtäkt mot barn och mordförsök. Mannen är tidigare dömd till fängelse för ett liknande brott. Han frigavs villkorligt så sent som i höstas.
Att deras dotter skulle möta på samma man har de svårt att ta in, Björn och Anna.
– Vi bor i Kimstad, här händer väl inte sånt? säger Anna.
Men det gjorde det. Anna berättar hur Johanna den här dagen vill gå hem tidigare från skolan eftersom hon har ont i ett finger. Då är klockan strax efter halvtio på förmiddagen. Anna ska möta Johanna på vägen. Men hon dyker inte upp och Anna hinner fram till skolan.
– Jag tänker att hon tagit motionsspåret hem, trots att jag sa att hon inte skulle, och att hon säkert är hemma när jag kommer tillbaka, säger hon.
Men det är på vägen hem Johanna möter mannen. Han drar in henne i en skogsdunge, bakbinder henne, hotar henne till tystnad med kniv och säger "jag har kompisar där ute som dödar din mamma om du säger nåt". Sedan våldtar han henne.
När Anna kommer hem möts hon av en syn som hon aldrig kommer att glömma. En firmabil är parkerad på gårdsplanen. Två män står utanför. Och så Johanna.
– Hela hon är lerig. Hon har till och med lera i munnen och det blöder i ansiktet. Jag trodde att hon hade blivit påkörd. Men det visar sig att männen hittat henne. Hon hade förklarat för dem att hon blivit kidnappad och de körde henne hem.
Mitt i kaoset börjar Anna så smått förstå vad det i själva verket handlar om. Hon upptäcker att dottern saknar både sin top under tröjan och sina trosor. Och när hon sedan säger: "Vi måste flytta, han ska mörda oss" förstår Anna att det är något riktigt allvarligt som inträffat.
Björn visar bilder på Johanna som han sparat i mobilen. En smutsig, rädd flicka med blodsprängda ögonvitor och märken på halsen.
– Hon hade fått syrebrist, säger han och syftar på ögonvitorna.
Polisen larmas och är snabbt på plats för förhör.
– Johanna var så duktig. Hon kunde ge ett bra signalement och berätta klart och tydligt, berömmer Anna.
Ganska snart efter kan mannen gripas.
Anna kommer aldrig att glömma synen hon möttes av den där förmiddagen i april, hemma på gårdsplanen.
Där stod hon, nioåriga dottern Johanna, lerig och blodig efter att ha blivit våldtagen.
Familjen får sedan stöd och hjälp på Barnahus. Verksamheten där kommun, region Östergötland, polis och åklagarmyndighet samarbetar för att hjälpa barn som utsatts för brott
– Vilket stöd vi fått därifrån. Helt fantastiskt. Vi har kunnat fokusera på att bara vara föräldrar och släppa allt praktiskt. Vi är också så tacksamma för hur polis och sjukvårdpersonal bemött oss, säger Björn.
Det ska dock komma att ta tid innan Anna och Björn får veta exakt vad som hänt deras dotter. Förundersökningen måste först bli klar.
Men vartefter dagarna går berättar Johanna fragment av det hon varit med om. Fast det är tufft. Hon känner både skam och skuld.
– Och hon säger hela tiden att hon är ful och smutsig, tillägger Anna.
Både hon och Björn har bestämt sig för att låta henne berätta det hon vill, när hon vill. Utan press. De är också noga med att vara ärliga när hon ställer frågor som oroar.
– Vi vill inte missbruka förtroendet vi har som föräldrar, säger Anna.
Men det finns ytterligare en i familjen som inte får glömmas bort i det som hänt. Johannas storebror.
– Han har självklart också mått dåligt. Men vi har försökt att leva så att allt ska vara så normalt som möjligt i det som är det mest onormala som man kan tänka sig, säger Björn.
Parallellt med att familjen kämpat med vardagen har det pågått en rättegång mot mannen som misstänks för brotten mot deras dotter. Björn och Anna har mött honom i rätten.
– Vad vi känner? Hat, det värsta hat man kan känna, svarar Björn.
Varje dag kämpar Björn och Anna för att få vardagen att rulla på så gott det går. Men det är tufft. Ingenting är sig likt sedan den där dagen, då deras dotter våldtogs på väg hem från skolan.
Båda har också tagit del av mannens tidigare dom, där han dömdes för att ha utsatt en tolvårig flicka för sexuella övergrepp under knivhot. Straffet blev fängelse i ett år och nio månader. Han satt inlåst i drygt ett år, innan han blev villkorligt frigiven under hösten 2019.
– Tre dagar innan han skulle frigivits från sitt fängelsestraff gick han alltså runt vid en skola här i Kimstad, säger Björn.
– Hur är det ens möjligt att en tidigare dömd sexualbrottsling får vistas i närheten av en skola? Finns det ingen koll på den som blivit villkorligt frigiven? tillägger han och ilskan går inte att ta miste på.
Nu avvaktar familjen domen som meddelas den 20 juli. Sedan tar nästa fas vid i deras liv. Johanna ska slussas tillbaka in i skolan igen i höst efter att ha gått sporadiskt under våren. Sedan fortsätter besöken hos BUP. Björn och Anna ska på sikt börja jobba igen. De har båda lärt sig att det kommer att ta tid för deras dotter att läka inombords.
– Det har gått tre månader, men det känns som tre år, säger Björn.