Vet du hur många olika cykelstilar det finns i Vätternrundan? Tja, en sisådär 15 314. Det var nämligen så många som startade årets runda. Hur många som tog sig runt är i skrivande stund inte klarlagt. Klarlagt är dock att alla dessa som kämpar och trampar, uppför backar och nedför backar, gör det på sitt alldeles egna sätt.
Det kan vara ståendes tramp lutad åt höger över sadeln. Eller sittandes tramp lutad åt vänster över styret. Tappra försök att sitta på ena ändhalvan för att skona arga skavsår på den andra halvan. Eller försök att ge frugan en hjälpande hand i ryggen uppför backarna.
Så finns ju elitcyklisterna förstås. De som ser helt oberörda ut av att ha cyklat femton mil och ändå ha lika långt kvar.
Och så finns de som går med cykeln bredvid sig. De ser inte lika oberörda ut, utan som om de skulle vilja sälja cykel-eländet till första bästa intressent.
-- Fast jag tycker nog inte att de ser så trötta ut, säger nioåriga Malin Dahl som hjälper till att dela ut bullar och saft till cyklisterna vid depån i Karlsborg.
-- Åjo, säger cyklisten Stephan Regelbom från Åsa. Vet du vad jag längtar mest efter just nu? Jo, ägg och bacon, en kall öl och sen att få sova.
Han lutar sig mot knäna. Sneglar på cykeln som envist väntar bredvid, som om han önskar att den skulle försvinna.
-- Det har varit tungt hela vägen, erkänner han. Trots att det är tionde gången jag kör.
Vi följer cyklisterna vidare mot depån i Boviken. Någon vinkar åt oss att veva ner rutan:
-- Vet ni hur det har gått i fotbollen?
Tyvärr kan vi inte hjälpa honom.
I Boviken är det cyklister och cyklar överallt.
Några sover, några mumsar bullar, några sitter mest och stirrar rakt fram. Försöker kanske mobilisera vilja för de sista 6,8 milen hem till mål.
-- Det dröjer många timmar innan vi är framme, säger far och son Andersson från Uppsala och Upphärad. Vi ska hålla på länge så att vi får njuta riktigt mycket.
-- Nej vars, erkänner sonen Peter. Ska jag vara ärlig så är det här hemskt. Jag har ont i . . .
När han är färdig finns det nog inte så många fler kroppsdelar att räkna upp.
Thomas Eriksson från Mölndal har gjort misstaget att köra för fort. Nu finns knappt några krafter kvar.
-- Man ska ju köra med insidan av huvudet och inte bara blåsa på, suckar han.
Men du tänker fortsätta ända till mål?
-- Ja, om jag så ska krypa sista biten!
I målet i Motala väntar lön för mödan. Släkt och vänner står beredda att ta emot sina hjältar med blomsterkransar och chokladmedaljer.
André och Tim Björk, fem och sex år gamla, har redan fått hem sin hjälte i form av pappa Ulf.
-- Vi dricker sånt här som bubblar nu, förklarar André och visar fram en stor och festlig ciderflaska.
-- Det är för pappas skull. För han har kämpat som tusan!
-- Sen har han fått den här skylten med bild på och så... ja en kram borde han ju få också. Vänta, det har jag glömt, säger André och reser sig.
-- Den får vi ta nu i stället. Kram pappa och grattis!