På midsommar 1948 samlades ett tusental Jönköpingsbor i stadens fattigkvarter för att vråla ut sitt hat mot tattarna. Unga män piskade upp en lynchstämning som fick vanliga Jönköpingsbor att bryta sig in i husen och misshandla män och kvinnor inför ögonen på deras barn. ”Tattarkravallerna” pågick under flera dagar och upphörde inte förrän polisen sent omsider ingrep. Ingen dog, men många tattare (i dag säger vi resande) skadades.
Tattarna var en fattig, social utsatt och ofta avskydd samhällsgrupp som ansågs vara romer, eller stå dem nära. På 1940-talet rekommenderade myndigheterna att tattare skulle tvångssteriliseras och tidningarna skrev om ”tattarplågan”. Den rasistiska ryktesspridningen visste inga gränser, tattarna påstods vara arbetsskygga, kriminella människor som anföll vita kvinnor.
I Majgull Axelssons senaste bok ”Jag heter inte Miriam” har tattarkravallerna i Jönköping en viktig roll. Jag läser och häpnar. Det är alltså bara 66 år sedan rasismen i Sverige exploderade i lynchstämning och misshandel i en hel stadsdel! Varför är det en så okänd händelse i svensk historia?
Majgull Axelssons bok är inte bara välskriven och spännande, den är också nästan kusligt vältajmad. Resandefolket lever fortfarande i Sverige, men de flesta ligger lågt med sitt ursprung. Skånepolisen upprättar register över romer. På gatorna sitter romer från Östeuropa vars tröstlösa fattigdom till stor del beror på en brutal diskriminering i hemländerna.
Vill man ha en bild av romernas utsatthet behöver man inte gå längre än till Linköping. Här tigger sedan några månader tillbaka ett tiotal personer från byn Pauleasca i södra Rumänien. Rickard Klerfors på hjälporganisationen Hjärta till Hjärta var där nyligen och när han kom hem hörde han av sig och berättade:
– Jag har sett mycket fattigdom i Rumänien, men situationen i Pauleasca hör till det värsta jag har sett. Där finns undernärda barn, fattigdomssjukdomar som hepatit och TBC, och en utbredd analfabetism. Bostäderna är små och jättedåliga, och i många av husen bor änkor eller änklingar med många barn, säger han och tillägger att han hoppas att Hjärta till Hjärta ska kunna göra en hjälpinsats i byn.
Det har aldrig varit så uppenbart att vi fortfarande har en utsatt, fattig och djupt diskriminerad minoritet i Europa och Sverige. Och det är i det läget som Sverigedemokraterna väljer att gå ut med annonskampanjen ”Stoppa det organiserade tiggeriet” i bland annat Stockholms tunnelbana.
I det välmående Sverige satsar ett riksdagsparti stora summor på att hetsa mot ett tusental fattiga romer som sitter på gatorna utan att göra någon illa. De drar sig inte för att använda en lögn (det finns inga belägg för att tiggeriet är organiserat) för att piska upp det urgamla hatet mot romerna.
I Stockholm har några tiggare redan blivit misshandlade av ungdomsgäng. Ska vi behöva uppleva Jönköping 1948 igen?