Vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet har man följt upp totalt 11 000 svenskar – 8 000 vuxna och 3 000 barn och unga – som på olika sätt drabbades av den stora flodvågskatastrofen i bland annat Thailand.
Genom åren har uppföljningar kring de drabbades psykiska hälsa gjorts genom registerstudier, enkäter och intervjuer. Filip Arnberg, som är programdirektör för centrumet, säger att det är en särskild grupp man har att göra med om man jämför med andra katastrofer.
– Majoriteten var ju turister och de kom hem till en, så att säga, oskadad omgivning men med i många fall väldigt plågsamma minnen och i vissa fall också förstås bestående förluster.
Barn läkte snabbare
Den senaste forskningsresultaten kring de drabbade publicerades 2022 och det finns fortfarande frågor i materialet som forskarna undersöker. Bland det som uppföljningen hittills kunnat visa, om än på ett mycket övergripande plan, är att det tagit många år för en del drabbade att hämta sig och att det generellt gått snabbare för barnen.
– För de allra flesta barn och minderåriga som var med om tsunamin så var de psykiska besvären ganska övergående. De allra flesta verkar ha fått ett gott stöd, säger Filip Arnberg.
Även en del vuxna lyckades förstås också återhämta sig relativt väl, men överlag så tog det längre tid för dem.
– Det är inte helt ovanligt att det tagit fem, sex år för en del drabbade att hämta sig.
Hjälp finns ännu
Men för en del har det tagit längre tid än så och för vissa är inte traumat bearbetat än.
– Det förefaller ju troligt att det finns drabbade som fortfarande känner att deras erfarenheter plågar dem ganska mycket fastän det har gått 20 år. Vi vet att för en minoritet som är med om den här typen av händelser så kan det vara mycket långvarigt, säger Arnberg.
Han vill verkligen betona att även nu, 20 år senare, finns det hjälp att få för dem som fortfarande lider av det de var med om.
Det kan yttra sig i att man ofrivilligt kommer att tänka på händelsen på ett obehagligt sätt eller att man fortfarande undviker att tänka på eller göra saker som förknippas med händelsen. Det kan också handla om att man inte riktigt kan bli kvitt en tydlig vaksamhet eller att man utvecklat en lättskrämdhet som man inte hade förut.
– Det är inte för sent att få hjälp om man känner att den här händelsen fortfarande påverkar en på ett negativt sätt eller i vägen för det man vill göra.