I Parasport Sverige ingÄr Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté. Dessutom finns ett tredje ben, Special Olympics.
Den gemensamma nÀmnaren Àr idrott för personer med rörelsenedsÀttning, synnedsÀttning och intellektuell funktionsnedsÀttning. Sedan i maj i fjol heter ordförande à sa Llinares Norlin, tidigare seglare och medaljör i EM och VM samt fjÀrdeplatstagare i Paralympics i Atlanta 1996.
Sedan födseln saknar hon en arm och ett ben. Det kallas dysmeli.
ââ Att ha bara en arm Ă€r jobbigt oavsett vad det beror pĂ„. Men det Ă€r inte sĂ„ att jag vaknar varje morgon och tĂ€nker: âFan, jag har bara en arm i dag ocksĂ„â. Det Ă€r ju min vardag. Sedan har jag samma bekymmer som alla andra: Vad ska jag göra till middag? Hur ska jag hinna med allt? Det Ă€r mer det som upptar mina tankar.
StÀndigt pass
Samtidigt innebÀr en funktionsnedsÀttning en ökad stressnivÄ över att allt ska funka. à sa Llinares Norlin liknar det vid att vara en smÄbarnsmamma.
ââ Det krĂ€ver stĂ€ndig passning. En protes som gĂ„r sönder, att man mĂ„ste ansöka om fĂ€rdtjĂ€nst eller nytt parkeringstillstĂ„nd till bilen, och sĂ„ vidare. Det tar lite mer tid i vardagen.
Just nÀr det gÀller parkeringstillstÄndet har det ÀndÄ blivit lite bÀttre. Tidigare var hon tvungen att ansöka vart tredje Är. Nu Àr det bara vart femte.
ââ Man skulle önska att det kom av sig sjĂ€lvt, men det gĂ„r inte eftersom en del fuskar. NĂ€r resurserna minskar slĂ„r det först mot personer som behöver dem mest.
Eget ansvar
Ă andra sidan Ă€r hon van vid att klara sig sjĂ€lv. SĂ„ blev hon uppfostrad av sin mamma som brukade sĂ€ga: âi dag finns det hjĂ€lp att fĂ„, men vi vet inte hur det ser ut i morgon. DĂ€rför Ă€r det bĂ€st att aldrig bli beroende av nĂ„gon.â
ââ Vi har mycket stödsystem i Sverige, vilket Ă€r bra, men var och en har ocksĂ„ ett eget ansvar. Det talar vi för lite om nĂ€r det gĂ€ller den hĂ€r mĂ„lgruppen, sĂ€ger Ă sa och tar smĂ€rta och belastningsskador bland personer med funktionsnedsĂ€ttningar som exempel.
ââ Genom att hĂ„lla igĂ„ng och vara fysisk aktiv gĂ„r det att minimera dem.
Hur har det mötts av medlemmarna?
ââ De som Ă€r fysisk aktiva vet redan att trĂ€ning ger ökad livskvalitet och en större grad av sjĂ€lvstĂ€ndighet. Men mĂ„nga medlemmar blir provocerade. Fast det handlar inte om antingen eller, tĂ€nker jag. Vi behöver bĂ„de stöd frĂ„n samhĂ€llet, men ocksĂ„ att var och en tĂ€nker: Hur kan jag se till att min kropp hĂ„ller sĂ„ lĂ€nge som möjligt?
Ăkat ansvar Ă€r bara ett omrĂ„de dĂ€r Ă sa vill förĂ€ndra. Minst lika viktigt Ă€r att se till att personer med funktionsnedsĂ€ttningar fĂ„r samma möjlighet till fritid och ett aktivt liv som alla andra. SĂ„ Ă€r det inte i dag, sĂ€ger hon.
ââ Ibland pratar vi om den hĂ€r mĂ„lgruppen som personer med sĂ€rskilda behov. Mina behov Ă€r exakt samma som för vem som helst. Men jag kan behöva lite andra förutsĂ€ttningar för att tillgodose dem.
HĂ€r kommer ekonomin in i bilden. Eftersom mĂ„nga inte orkar eller klarar av att arbeta full tid sĂ„ kan pengar bli ett hinder. Dessutom behövs högre trĂ€nartĂ€thet och mer kunskap pĂ„ olika omrĂ„den. Ett annat omrĂ„de hon vill jobba med Ă€r attitydförĂ€ndringar â att man faktiskt vĂ€lkomnar mĂ„lgruppen i sin verksamhet och ser att de tillför nĂ„got till verksamheten och inte Ă€r en belastning.
"RÀdd för allt"
SjÀlv har à sa Llinares Norlin trots avsaknaden av ett par kroppsdelar alltid varit aktiv. SÄ till den grad att hon ibland tÀnker att hennes funktionsnedsÀttning Àr som en naturlig broms. Utan den hade hon troligtvis försökt bestiga alla de högsta bergen, seglat jorden runt och sÄ vidare.
ââMin drivkraft Ă€r nyfikenheten och lusten att lĂ€ra mig mer. Om nĂ„gon sĂ€ger âDet dĂ€r kommer du aldrig att klaraâ Ă€r det ju vĂ€rsta moroten.
ââ Samtidigt Ă€r jag otroligt rĂ€dd för allt. Det Ă€r en jĂ€ttekonstig kombination. Det Ă€r en berg- och dalbana. RĂ€dslan och lusten över livet och att jag tror att jag kan göra skillnad.
ApropÄ det, kÀnner du att du har Ästadkommit nÄgon förÀndring Àn i förbundet?
ââ Det Ă„terstĂ„r att se, skrattar hon och fortsĂ€tter:
ââDet Ă€r en stor organisation och förĂ€ndring tar tid. Vi Ă€r som ett stall med unghĂ€star som vill ivĂ€g sĂ„ vi mĂ„ste ha tĂ„lamod. Men jag Ă€r övertygad om att det kommer.