Jonsie tillsammans med matte Felicia. För att hålla upp henne så krävs det en viss kraftansträngning från Felicia.
– Ibland kan man höra när folk gått förbi utan att de sagt något till oss "helvete vilken stor hund", säger Dagny.
Ända sedan hon var ett barn har Felicia velat ha en hund. Och när hon flyttade hemifrån var det dags. Mycket mer än att det nog skulle bli en större ras var inte bestämt.
Hon och hennes mamma började leta efter olika hundar. Till slut fastnade de för en pyreneerhund. De åkte ner en kennel i Skåne för att kika på hunden.
Men de hade ingen chans när den lilla valpen tittade på dem.
– Jag har alltid sagt att jag vill ha en stor fluffig hund. Så jag var inne på golden retriever men mamma tittade på en schäfer. Sedan sa hon att hon hade hittat den sötaste valpen någonsin och frågade mig om vi skulle åka och kolla på dem. Och när vi gjorde det såg vi Jonsie och då var det som en liten pälsboll, säger hon och fortsätter:
– Vi föll pladask. Det var en boll med päls och ben.
Redan som valp vägde Jonsie tolv kilo. Två år senare väger hon 61 kilo, är 78 centimeter i mankhöjd och ställer hon sig på bakbenen blir hon lika lång som Felicia. Man kan jämföra henne med en fullvuxen schäferhane som väger runt 40 kilo och är cirka 60-65 centimeter i mankhöjd.
– Den största utmaningen är att hålla emot om hon ser en hare, säger Felicia och mamma Dagny fyller i:
– Hon är väldigt lugn annars men är man inte med och hon rycker till då kan man flyga, säger hon.
Jonsie håller koll på vad Dagny gör eller är hon bara sugen på godisbitarna som Dagny har i sin hand ? Vem vet?
Varje dag åker de upp till Motala hundsällskaps anläggning, strax utanför Motala, där Jonsie får springa av sig och leka. Och att pyreneerhunden är en bergshund märks. Hon klättrar gärna uppför agilitybanans hinder och när hon står högst upp så spejar hon ut för att hålla koll på var Felicia och Dagny är.
– Det här är en hund som ska ligga på ett berg och vakta. Det är en självständig hund, till exempel om vi är ute och går sedan kommer vi fram till en korsning. Vi vill gå vänster men hon vill gå höger då lägger hon sig bara ner. Så antingen får man försöka dra i henne eller lyfta henne eller gå dit hon vill gå, säger Dagny.
Under åren som de ägt Jonsie har hon dragit blickarna till sig.
– Vi blir stoppade hela tiden. Men för mig gör det ingenting, jag gillar kontakten med människor även om de inte vill prata med mig. Det är bara uppskattat att hon får så mycket kärlek, säger Felicia.