Sofie och Anna-Lena är kusiner. De har jobbat tillsammans i närmare tio år nu.
När vi kommer innanför dörrarna till Horns café har verksamheten ännu inte öppnat för dagen. I köket är Anna-Lena Monell i full gång med att baka semmelbullar medan Sofie Didi skär tomater inför dagens lunch.
Nu är de dock redo för en paus i arbetet. Vi beger oss ut i den soldränkta matsalen och slår oss ned vid ett bord. Frukostmackor och kaffe dukas fram.
– Den här skaran som hejar på, den betyder mycket, konstaterar Sofie.
Förslaget att lyfta henne och Anna-Lena under internationella kvinnodagen kom från flera håll, bland annat sociala medier. En kommentar om kusinparet, publicerad i en lokal Facebook-grupp, fick närmare 50 gillamarkeringar. Det är både Sofie och Anna-Lena tacksamma för.
– Krasst överlever man ju inte på likes, men det hjälper, säger Sofie leende.
Anna-Lena nickar, tillägger:
– Jag känner en sådan otrolig värme. Vi har väldigt många stamgäster som kommer och de blir ju ens vänner på något sätt.
Kusinerna har till exempel ett gäng gäster som kommer på onsdagskvällar och spelar medhavda spel.
– Det blir lite som ett vardagsrum, säger Sofie.
Det känns som att man bör vara en speciell typ av person för att vilja ha ett familjärt vardagsrum i sin verksamhet?
– Ja, vi är sådana som personer och har nog alltid varit. Vi är spontana och hakar gärna på idéer, fortsätter Sofie.
Anna-Lena bakar semmelbullar i ett soligt kök på Horns café.
Hon och Anna-Lena har drivit kaféet i knappt ett år nu. Innan dess ansvarade de för Hornåbergs camping i närmare tio år. Men de har inte alltid varit egenföretagare inom restaurang, café och camping.
Faktum är att Anna-Lena har en bakgrund inom skolan, där hon arbetat med elever som haft det svårt. Sofie har även hon jobbat med barn och ungdomar, först på fritidsgård och därefter inom socialtjänsten.
– Men jag har alltid haft en längtan att få jobba mer kreativt, säger Sofie och fortsätter:
– När man arbetar inom myndighet så är det tydliga ramar och ganska långt till beslut. När Anna-Lena tog över campingen såg jag min chans att få jobba lite där.
"Min pappa lärde mig, när jag var barn, att man måste vara nyfiken och fråga mycket. Annars får man aldrig veta något. Det sitter i", skrattar Sofie.
Och varför tog du över campingen, Anna-Lena?
– Hornåberg låg ute på annons och jag tänkte att jag skulle ansöka om att få ta över den, men jag kom aldrig längre än så. Nästa år kom den ut på annons igen och jag kommer jätteväl ihåg att min son sa att "morsan, du bara tänker och tänker och tänker. Du kommer att sitta där på ett ålderdomshem och vara förgrämd över att du bara har tänkt".
Anna-Lena skrattar vid minnet, fortsätter:
– Jag blev så förbannad så då ansökte jag om att få driva campingen.
Sofie hakade på direkt, men inte på heltid – till en början.
– Första sommaren jobbade jag på helger och på semestern. Sommaren efter tog jag tjänstledigt och blev då anställd på campingen. Den hösten startade vi vårt företag.
"För mig har det alltid funnits en dröm om att driva kafé eller liknande", berättar Sofie.
Att ta över kaféet efter åren på Hornåbergs camping var ingen självklarhet.
– Det här tänkte vi inte alls göra. Vi sålde av och skänkte alla restauranggrejer, berättar Anna-Lena.
Hon planerade för att återgå till skolan och Sofie sökte ett jobb på sin lokala matbutik. Så blev det dock inte.
– Jag minns att jag skickade ett sms till Anna-Lena och skrev att "ska vi inte lämna in en förfrågan på kaféet?". Jag kände mig inte riktigt färdig. Vi hade mer att ge, berättar Sofie med ett leende.
Kusinparet brister ut i ett gemensamt skratt, tydligt glada över beslutet – trots att det varit tufft under pandemin.
Anna-Lena bor inte i Horn i dag, men ser sig som en ortsbo ändå. "Jag är Hornbo, så är det. Stoltheten över att vara Hornbo försvinner inte", konstaterar hon.