Erika Hultgren har fÄtt spaning pÄ nÄgot som inte syns, men som hörs.
Plötsligt prasslar det i snÄren.
Erika spÀnner varenda muskel i kroppen.
Greppet om vapnet Àr rutinerat och sker pÄ reflex.
â Det Ă€r ett vildsvin.
Hon pekar ner mot det uppvuxna kalhygget och spanar ut över de spÀda björkarna vars blad brinner i den skarpa morgonsolen.
Ett perfekt gömstÀlle för ett djur som inte vill bli upptÀckt.
Det bökas etter vÀrre och nu, snart, eller nÀr som helst kan vildsvinet dyka fram.
Erika Hultgrens sambo Henrik Petersson gÄr igenom dagen tillsammans med jaktlaget. Jakten omgÀrdas av strikta regler, som vilka djur som fÄr skjutas och hur mÄnga. Denna sÀsomg fÄr tvÄ vuxna Àlgar och tvÄ Àlgkalvar skjutas.
Erika Hultgren tog jÀgarexamen 2007. DÄ var hon 25 Är. HÀr stÄr hon tillsammans med sina farbröder Gunnar (till vÀnster) och Tomas.
SÄ, plötsligt, blir det tyst.
Vildsvinet har försvunnit pÄ sina hemliga stigar, rakt ut i vildmarken dit inga mÀnniskor nÄr.
Erika sÀnker sitt vapen.
â Vi har vinden i ryggen. Det Ă€r inte bra. Djuren kĂ€nner vittringen av oss.
Eldar brinner pÄ gÄrdsplanen vid Brantetorpet dÀr Erika Hultgren bor. HÀr samlas jaktlaget för en tidig kopp kaffe och lite prat varefter de gÄr igenom dagen.
VÀgen till passet gÄr över stock och sten. En och annan taggtrÄd mÄste ocksÄ passeras.
Erika Hultgren och hennes farbror Gunnar gÄr igenom hur de ska placera sig.
Sedan vi trÀffade Erika utanför huset i den lilla byn BrÀnntorp strax utanför Horn, har solen sakta stigit över en dimmig blandskog. Efter att ha parkerat bilen vid 1800-talsgÄrden Torpet har vi rört oss med stor försiktighet genom skogen. De fÄ ord vi har yttrat har viskats medan vi, under viss möda, tagit oss fram till vÄrt pass.
Mestadels har trÀdens sus varit det enda som har hörts.
Erika Hultgren gör sig redo för att ge sig ut i skogen.
PÄ vÀgen till vÄrt pass ser vi fÀrsk Àlgspillning.
Att jaga innebÀr lÄnga stunder av vÀntan. LÄnga stunder hÀnder det absolut ingenting.
Framme.
Vi stÄr pÄ en platÄ mitt inne i skogen, och nu Àr det bara att vÀnta, vÀnta och Äter vÀnta.
Nedanför oss till höger ligger Sillsjön. Den syns inte pÄ grund av all skog.
Till höger, högt ovan trÀdtopparna, cirkulerar fem ormvrÄkar.
Vildsvinet hörs, men syns inte. Tillslut försvinner det bland snÄren och det blir tyst. För Erikas del blir det till att vÀnta igen.
Morgonen Àr vacker. Dimman lÀttar och solen vÀrmer.
FrÄn noll till hundra pÄ en halv sekund. NÀr det börjar prassla i snÄren gör sig Erika Hultgren redo.
â Vissa tror att jĂ€gare Ă€r blodtörstiga trofĂ©jĂ€gare, att man skjuter pĂ„ allt som rör sig.
Det Àr en skev och orÀttvis bild, menar Erika.
â Jakten Ă€r vĂ€ldigt reglerad. Vi vill ha bra och livskraftiga stammar. Blir Ă€lgstammen för stor kommer den att Ă€ta upp skogen. Jakten ska hĂ„llas pĂ„ en bra nivĂ„ sĂ„ att det finns plats för alla. DĂ€rför mĂ„ste vi rapportera viltdata till LĂ€nsstyrelsen.
Hon fortsÀtter:
â Bökar vildsvinen sönder kobeten kommer det inte att finnas nĂ„gon mat till korna. DĂ„ mĂ„ste man hĂ„lla undan vildsvinen.
PÄ vÀg tillbaka till bilen syns tydliga spÄr av vildsvinsbök.
Erika har haft jaktlicens sedan 2007 och Àr vid det hÀr laget en rutinerad jÀgare.
â För mĂ„nga isoleras jakten till nĂ„got man gör nĂ„gra dagar om Ă„ret. För mig och min sambo har det blivit till en livsstil. Det Ă€r inte sĂ„ att vi Ă€r ute och jagar varje dag, men det finns Ă€ndĂ„ med.
Att hon, som i dag, ofta Àr ensam kvinna bland mÄnga mÀn tÀnker hon inte pÄ lÀngre.
â Det har förĂ€ndrats med Ă„ren. Jag har sluppit undan, men har hört talas om andra kvinnliga jĂ€gare som har fĂ„tt höra bĂ„de det ena och det andra.
Erika Hultgren spanar och lyssnar. Ăr det ljudet av ett djur vi hör?
Via radion fÄr Erika veta att en Àlgtjur har skjutits, men rÀknas som skadeskjuten dÄ den har försvunnit frÄn platsen.
Nu vÀntar eftersök och innan Àlgtjuren hittats fÄr inga fler tjurar skjutas.
Framme vid passet.
Intresset för sjÀlvhushÄll och sjÀlvförsörjning har Erika fÄtt med modersmjölken. Det kött familjen Àter kommer först och frÀmst frÄn det de fÄtt via jakten.
â Efter avslutad jakt brukar frysboxen vara helt fylld med kött, sĂ€ger hon och betonar att ska hon Ă€ta kött sĂ„ ska det vara av hög kvalitĂ©.
Familjen odlar ocksÄ egna grönsaker.
â Det Ă€r nĂ„got fler borde göra. Jag brukar sĂ€ga att man ska satsa pĂ„ att odla det man faktiskt Ă€ter mycket av. Att odla sĂ„dant som man inte vet hur det ska tillagas Ă€r ingen bra idĂ©.
DÄ prasslar det i snÄren igen. Falskt alarm. Bara hunden Loffe som försökt spÄra vildgrisen som nyss passerat, men som gett upp och istÀllet tagit sig ett gyttjebad inne bland trÀden. Vi kan inte se honom, men vi hör hans flÀmtningar. De blir mer och mer avlÀgsna och plötsligt Àr han borta.
Erika Hultgrens hundar Loffe och Bobbo ska fÄ följa med och jaga. Det Àr olidigt spÀnnande!
Via en GPS kan Erika se var hundarna befinner sig.
Ăven hunden Hanzo ska fĂ„ följa med.
Erika fÄr ett meddelande pÄ kommunikationsradion.
Alla kallas till Ätersamlingsplatsen vid SkivermÄla.
Erika plockar ur patronerna.
Jakten avbryts.