Hjördis har dukat finrumsbordet med förmiddagsfika när vi kommer på besök.
En hjälpande hand. Så beskrivs Hjördis Samuelsson i det tips som vi mottog när vi efterfrågade kvinnor i Kinda att lyfta på internationella kvinnodagen.
Själv är Hjördis noga med att inte framhäva sig själv som speciell eller bättre än någon annan. Hon är ödmjuk inför sina åtaganden.
– Jag tycker inte att jag är speciell på något vis, men jag tycker om människor och vill att alla ska ha det bra. Man får inte bara tänka på sig själv, man måste tänka på alla andra också, säger hon.
Vi slår oss ned i en grön sittgrupp i finrummet. Där inne är bordet dukat med frallor, småkakor, kaffe och flera pålägg.
Det går inte att ta miste på Hjördis ork och energi, trots hennes 85 år. Under hela pandemin har hon skjutsat bekanta till apoteket och vårdcentralen samt handlat åt dem som inte tagit sig ut på egen hand.
– Varför ska jag inte ställa upp när jag kan? Jag har inställningen att så länge jag orkar, kan och tycker det är roligt så håller jag på. Det känns inte besvärligt på något vis. Aldrig.
Du tillhör ju den åldersgrupp som under pandemin har rekommenderats att stanna hemma, ändå har du handlat inte bara åt dig själv utan också åt andra. Hur tänker du kring det?
– Jag har nära till affären och ser jag att det är fullt på parkeringen, då behöver ju inte jag gå och handla just då. Då kan jag vänta tills det bara står en bil kvar.
"Alla människor är olika, ingen är stöpt i samma form", konstaterar Hjördis. Hon ser alla människor som sina vänner.
Hur kommer det sig att du bär på den här viljan att hjälpa?
– Det bara är så, det känns självklart. Det är ingenting som jag går och tänker på. Ringer någon och ber om hjälp så hjälper jag, om jag kan. Jag har min lilla bil och kommer köra så länge som det går. Det har blivit rätt många mil bakom ratten under alla dessa år, skrattar Hjördis.
Hon har, genom sitt yrkesliv, varit både lantbrevbärare och skoltaxichaufför. Efter sina arbetspass bakom ratten hjälpte hon dessutom till hemma på gården där flera familjegenerationer har bott.
– Det har varit naturligt för mig att jobba. När vi hade lantbruk hemma hjälptes vi åt med allt, även när jag hade mitt jobb. Jag kunde få ge mig ut och harva, ringvälta eller skördetröska när jag kom hem från jobbet.
Hjördis ser inte sig själv som en speciell person och vill helst inte stå i framkant, men det går inte att frångå det faktum att hon brinner för att hjälpa.
Har det hjälpt dig att bli arbetsvillig och självständig?
– Det tror jag.
Tack vare sitt livslånga engagemang och sin vilja att hjälpa har Hjördis lärt känna många människor.
– Och jag betraktar alla som mina vänner, fastslår hon.